Skip to content

Marianne och Germania

april 15, 2009

Marianne och Germania. Eller hur den tysk-franska hatkärleken format vår historia.
DN 971228

Bland alla de händelser som åtföljde Napoleons intåg i Berlin 1806 tycks två ha lämnat särskilt avtryck i tyskt minne. Den första var åsynen av fyrspannet från krönet av Brandenburger Tor, nedtaget och på väg att forslas till Paris. Det blev ett i raden av grymma besvikelser för de tyska liberaler som nyss välkomnat frihetens, jämlikhetens och broderskapets armé.

Den andra bilden kan synas mer svårtolkad, men har visat sig rymma ett enastående symbolvärde för mindre liberalt sinnade. Den franske härföraren red nämligen in i Berlin i spetsen för ett påtagligt mörkhyat livgarde av mamelucker.

Det är detta tydligen oförglömliga minne som förklarar varför tyska revanschister under Weimar 1923 hetsar mot ”de asiatiska och afrikanska horderna” som ockuperar Rhenlandet. Att fransmännen skulle varit av ”blandras” eller ”bastarder” har sedan Napoleon, det vill säga långt före den moderna rasismens födelse, varit ett centralt tema för det tyska franskhatet.

Sådant och mycket mer kan man lära av utställningen ”Marianne et Germania 1789-1889 – ett sekel av tysk-franska passioner” på Petit Palais i Paris och av specialnumret av Magazine littéraire på samma tema, men utsträckt till modern tid. Det handlar om lidelser på hög nivå – från madame de Staël, via Fichte, Wagner, Goethe och Heine till André Gide och Thomas Mann.

Men det är på den nivån, märker man med en viss förfäran, som de sedermera folkliga hatbilderna produceras. Motbilderna, som madame de Staëls hyllning till Tyskland som ”själens fosterland” eller Heinrich Heines till det franska förnuftet, får ingen vidare genomslagskraft.

Man vandrar bland målningar och litterära citat och förundras över den franska revolutionens negativa avtryck på tyskt självmedvetande. Det börjar redan med emblemen: Marianne, republikens symbol, är romerskt klassisk, sekulär, i knäkort toga och med högra flickbröstet vänligt blottat. Bakgrunden är mycket himmel och ett neutralt landskap. Hennes motpart Germania, som uppstår några decennier senare, skyler sin svällande barm med medeltida spännen och dignar under kjolsläp, bälten och svärd. På 1860-talet avbildas hon i vaksam ställning vid Rhen och under en åskdiger himmel.

Det universella mot det ursprungliga. Rätt snart visar sig förvisso universalismen tämligen fransknationell – men det hjälper inte. Det är i hög grad mot den bilden och filosofin som den tyska romantiken och nationella mytologin tycks ta form under 1800-talet, och som det förefaller i enlighet med samma psykologiska mekanism som när raggarna gjorde sig till en motbild av modsen, eller om det nu var tvärtom.

Jag antar att det är mänskligt att forma identiteten i termer av bejakande eller förnekande av omvärlden, så varför skulle inte nationer göra det? Om man inte kan säga vem man är, så är det åtminstone uppenbart vem man inte är eller vill likna. Det är ovanligt tydligt på denna utställning, eftersom man också får se hur motbilderna förstärker varandra.

Snart uppstår bland konstnärerna tanken att det tyska och det franska är lika inkompatibelt som det är komplementärt. Som vore människan hjälplöst kluven mellan förnuft och känsla, mellan allmänmänsklighet som kräver likställdhet och lokal gemenskap som fordrar särskilda hänsyn.

Madame de Staël finner i Tyskland den ursprungliga själ och tillhörighet som i Paris förtorkat i draget från den rationella diskursen, Berlioz upptäcker den förlorade metafysikens musik hos Goethe, medan Heinrich Heine förlägger sin längtan efter frihet och förnuft till den redan historiske Bonaparte.

Till och med Wagner (”Tyskland har nog aldrig åstadkommit något så på samma gång väldigt och barbariskt”, skrev André Gide) får en period av obetingad storhet i 1860-talets Paris, sannolikt som kontrapunkt till den småsinta kapitalismen under Napoleon III.

Inget tyder på att denna dikotomi blivit mindre ödesmättad med tiden. Den har redan eggat upp till två världskrig och föder i dag såväl vänster- som högernationalister. Enligt Michaël Nerlich, (litteraturprofessor i Berlin och grundare av den fransk-tyska tidskriften Lendemains) är den också medansvarig till Förintelsen.

I artikeln ”Hatet mot Frankrike” i Magazine littéraire hävdar nämligen Nerlich i polemik mot Daniel J Goldhagens omdebatterade ”Hitlers villiga bödlar”, att den tyska antisemitismen var en sentida företeeelse och egentligen en utväxt på ett äldre Frankrikehat. Det finns ingen jämförelse, menar Nerlich, mellan det ovett som 1800-talets fransmän slungar över Rhen och det mordiska franskhat som under samma tid alstras i Tyskland.

Det börjar redan med Fichte (”Tal till den tyska nationen”, 1808) som medelst lingvistiska spekulationer finner det germanska vara äkta, geniunt och djupast mänskligt medan det romanska är fullständigt korrumperat, förfalskat och livsfientligt. Några andra kulturer bekymrade inte Fichte.

Att han inte var rasist i ordets biologiska mening är ovidkommande, menar Nerlich, Fichtes tankefigur var lömskare än så. Det germanska representerade själva livet, det romanska döden. Det är en skillnad långt mer kategorisk än den mellan högre och lägre ras, ty vilka vapen får inte Livet bruka i sin rättmätiga kamp mot Döden?

Också folkmordet föregrips av Fichtes efterföljare: i Heinrich von Kleists ”Germania und ihre Kinder” förekommer en morbid vision av Frankrikes samtliga invånare, inklusive kvinnor och barn, staplade som benhögar utmed Rhens stränder. Liknande mordiska uppmaningar kan enligt Nerlich återfinnas i tiotusentals böcker och pamfletter under 1800-talet.

Och de fördärvliga egenskaper som tillskrivs fransmännen är snarlika dem som något senare kommer att påklistras judarna: rationalister, dekadenta, kosmopoliter, frimurare, liberaler, intriganta, perfida, falska, översexuella, orena, av blandblod…
I ”Mein Kampf”, erinrar Nerlich, är det ”det judiska Frankrike” som framställs som det främsta hotet mot tyskheten. Och det var först när Hitler erövrat makten och funnit för gott att tills vidare lugna Frankrike – som han ännu saknade medel att anfalla (och uteslöt de frankofoba avsnitten ur den franska versionen av Mein Kampf) – som juden, för första gången på över hundra år,

ersatte fransmannen som den tyska propagandas främsta hatobjekt, enligt Nerlich.
Det kan finnas åtskilligt att invända mot denna historieskrivning. Men det goda med Nerlichs tes är att den belyser en viktig aspekt av den moderna antisemitismen, den som inte ens behöver några tydliga judar för att frodas. De egenskaper som Fichte klistrade på fransmännen och Hitler tillskrev judarna, dem upptäcker denna tankeskola hos alla som synes illojala mot en trångt definerad nationell mytologi.

Om man sedan lyckas sniffa sig till judiskt blod i deras ådror så desto bättre förstås.

MACIEJ ZAREMBA

Musée du Petit Palais,
Paris

Marianne et Germania 1789-1889
Un siècle de passions franco-allemande

FAKTA/Krig Frankrike-Tyskland

Koalitionskrigen 1792-1814. Börjar som efterspel till franska revolutionen, fortsätter med Napoleons erövringskrig. Frankrike övervinner olika koa litioner mellan främst Österrike, Preussen och England, tills Napoleon slutligen besegras helt.

Fransk-tyska kriget 1870-71. Frankrike förklarar Preussen krig men förlorar. Frankrike avträder Elsass-Lothringen. Efter kriget bildas Tyska riket.

Första världskriget 1914-18. Rivalitet mellan mellan Europas stormakter leder till storkonflikt som fastnar i ställningskrig på västfronten mellan Tyskland och Frankrike. Tyskland besegras och krävs på kännbara krigsskadestånd.
Andra världskriget 1939-45. Det nazistiska Tyskland ockuperar Frankrike men besegras i grunden av de allierade.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: