Skip to content

Marken bereds för främlingsfientligt parti

april 15, 2009

Marken bereds för främlingsfientligt parti. I svensk EU-opinion råder starkt missnöje parat med stor okunnighet – populismens främsta jordmån
DN 03 09 27

Svenskarna är mest okunniga i Europa om EU:s framtida författning. Det visar en undersökning från EU-kommissionen där alla nuvarande EU-länder och samtliga kandidatländer studerats. Inte bara Danmark och Finland är långt före oss utan även exempelvis slovakerna och tjeckerna kan mycket mer. Samtidigt är svenskarna mest missnöjda med det de inte känner till. Om regeringen nu med hjälp av manipulativ statskonst trumfar igenom ett ja till den nya författningen samtidigt som nejpartierna narrar sina väljare genom att inte fullfölja utträdeskravet kommer det att stå Sverige dyrt. Nya skaror av svikna, överkörda och på ”eliten” förargade kommer att skapas. Så bereds vägen för en ny Pia Kjærsgaard och en svensk variant av Dansk folkeparti.

Det skriver författaren och journalisten Maciej Zaremba.

”Folket som kallade sig svenskar – vad röstade de egentligen om året 2003? Som alla vet är källäget prekärt: Man har hittat ett dussintal svårläsliga debattinlägg, men inte en enda valsedel. Hypotesen att saken gällde ett slags myntslag avfärdas numera av historikerna: Den ödesmättade tonen antyder att något mycket större stod på spel. Det enda vi kan veta säkert, menar forskarna, är att frågan på valsedeln måste ha gällt huruvida svenskarna ville ha mer eller mindre av ´Europa´, ett begrepp vars innebörd dessvärre gått förlorad. Det kunde varit ett grannfolk, en ny teknologi eller något helt annat.”

Så kunde det kanske stå i ”Illustrerad fornforskning” årgång 3003.” Jag är rädd att vi som vet vad som stod på valsedlarna inte är så värst mycket klokare. Både nej- och jasidan, liksom europeiska analytiker, är överens om att majoriteten av svenskarna sade nej till något som var större och samtidigt mer diffust än valutan. De uttalade sin misstro mot ”EU”, i största allmänhet.

De som vägrar godta bilden av Sverige som Europas mest bortvända land tröstar sig med att omröstningen varit en oren affär. Att många i själva verket röstat mot något annat: mot sjukvårdsköerna och mot teknokraterna, mot regeringen eller mot statsministern personligen, mot storstäderna eller mot ”eliten”.

Det ligger säkert en hel del i detta. Folkomröstningar är sällan några rena affärer och den här var extra grumlig. I slutet av juli, mitt i valkampanjen, publicera- de EU-kommissionen en undersökning (www.eosgallupeurope.com) av européernas insikter om Europas framtidskonvent, som just lagt fram sitt förslag till en ny konstitution för unionen.

Där framgår att greker, irländare och finländare, men även letter, tjecker och ungrare, vet mer om EU:s framtida författning än svenskarna. Bland 25 undersökta länder (EU-medlemmar och kandidater) hamnade Sverige på sista plats. Endast 10 procent av svenskarna kunde svara på frågan vad konventet sysslat med, mot 35 procent av slovakerna, 39 av tjeckerna och 46 procent av danskarna. (Genomsnittet för alla länder var 32 procent.)

Vi kan också avskriva myten om ”nordisk euroskepsis”. Danmark och Finland ligger högt över Europagenomsnittet i fråga om dessa kunskaper, Sverige parkerar sig tryggt i botten på listan. Svenskarna, framgår det, vet minst av alla om hur Europa skall styras, de visar lägst intresse för saken och är samtidigt de mest missnöjda.

Man får anta att nyheten om att svenskar vet mindre om sitt eget styrelseskick än greker eller letter skulle slås upp stort i alla medier. Denna enkät berättar egentligen samma sak men har inte refererats av någon rikstidning. Vilket är en bekräftelse så god som någon.

Starkt missnöje parat med okunnighet, se där definitionen av populismens jordmån. Mot denna bakgrund vore det förstås frestande att ifrågasätta värdet av folkomröstningen. Men det är bäst att låta bli. I en demokrati måste man utgå från att folk vet vad de gör när de röstar. Försöker man rucka på den principen riskerar man att undergräva själva idén om det personliga ansvaret. En lagd röst ligger, måste man säga, och den säger att majoriteten misstror Sveriges djupare engagemang i ett Europa som man vet ganska litet om.

Det är just vad den säger, varken mer eller mindre. Den säger nästan ingenting om varför svenskarna misstror detta projekt eller hur det borde förändras för att bättre passa deras smak. Bakom nejet står en ohelig allians av en nationell vänster, som hävdar att välfärden vårdas bäst i en nationalstat, av högernationella, som har andra skäl att värna samma stat, av nyliberaler, som ogillar EU:s ingrepp i marknaden, och många andra om vilkas skäl vi nästan inget kan veta eftersom våra politiker i sju års tid undvikit att dra in EU i svensk politik.

I mina ljusaste stunder tror jag att de sade nej till en politikerklass som inte tror sig kunna övertyga genom att appellera till solidariteten och hjärtat, och därför försöker övertala genom att tala till plånboken.

Men det är förstås bara en spekulation bland många. Det vi vet säkert är att Sveriges demokratiska underskott ökade dramatiskt efter den 14 september.

Tidpunkten kunde inte vara olyckligare: Den 4 oktober inleds förhandlingarna om EU:s framtida författning, den största EU-reformen någonsin. Men varken regering eller riksdag har längre något mandat för att medverka till europeisk integration.
Själv anser jag att denna reform innebär ett stort steg mot en mera demokratisk och mera genomskinlig union (starkare parlament, mänskliga rättigheter, klarare maktdelning, slut på lagstiftande bakom lyckta dörrar, tydliga sociala ambitioner).

Men från nej-partiernas perspektiv betyder samma saker mera ”överstatlighet”, det vill säga mindre demokrati.
Inte ens riksdagen kan därför med gott samvete säga emot vänsterpartiet om det hävdar att majoriteten – indirekt men bestämt – har sagt nej till en europeisk utrikesminister, till försvarssamarbete, till majoritetsbeslut, med flera reformer som nu ligger på bordet. För att inte tala om euron, som den nya författningen återigen förpliktigar Sverige att införa.

Hur skall vi ta oss ur denna tvetydighet? Senast till våren skall regeringen säga ja eller nej till detta konstitutionella fördrag, därefter skall det godkännas av riksdagen. (I flera länder blir det folkomröstning.) Den som följt regeringens hantering av EU kan ana vad som stundar. Man kommer att säga en sak i Bryssel, en annan i Stockholm och en tredje i Strömstad, tona ned de federala inslagen i författningen, mobba ut somliga dissidenter, tubba andra och påstå att i grunden är alla överens. Och kanske lyckas man att medelst några politiska dusörer tillfälligt täppa till munnen på nej-partierna och få riksdagens mumlande ja till den nya författningen.

Jag fruktar att Sverige kan få betala mycket dyrt för den sortens manipulativa statskonst. Den lär inte minska okunnigheten om vart Europa är på väg, men säkert alstra nya skaror av svikna, överkörda och förargade på ”eliten”, på ”Europa” och på annat som kan framställas som främmande. Så går vi i danska politikers fotspår och bereder vägen för en ny Pia Kjærsgaard och en svensk variant av Dansk folkeparti.

Demagoger trivs bäst i osäkerhet och töcken, det är deras chans att framstå som de enda som talar klarspråk. Just därför måste den dimma som vi sveptes in i den 14 september vädras ut. Svensk politik (och inte bara EU-politik) riskerar att förgiftas av tvetalan och politikerförakt om inte medborgarna själva gör det jobbet som deras politiker inte kunnat eller vågat: Nämligen att göra klart för sig själva vad de vill med Europa. Vara med att bygga det – eller dra sig ur?

Man kan förstås fortsätta att blunda och låta politikerna sköta saken, så vi kan obehindrat klandra dem efteråt. Men verkar det inte – en smula osvenskt? Det talas mycket om politikerföraktet, men tänk om även en politiker har rätt att ringakta dem som aldrig ställer politikern till svars.

Nejpartierna mp och v har Sveriges utträde ur EU i sina program och de har vunnit en mängd röster på detta krav, både i riksdags-, EU- och nu i eurovalet. Helt nyligen bekräftade vänsterpartiets programkommission denna ”principiella” ståndpunkt. Det heter att ”Sveriges utträde ur EU” kan vara ett led i skapandet av ett mer demokratiskt Europa (punkt 89-90).

Men om politik skall vara något annat än gyckelspel måste nej-partiernas väljare och andra kräva att ut-partierna tar ansvar för vad de sålt till folket. Att de nu kallar till demonstrationer och kräver att riksdagen röstar blankt nej till EU:s nya författning, vilket är liktydigt med Sveriges utträde ut Unionen. Det är den enda anständiga konsekvensen av vad dessa partier upprepat de senaste åren.

Om EU hotar demokratin, som det stod på affischerna, måste man givetvis se till att rädda den. Våren 2004 är det rätta tillfället och det lär inte återkomma på länge. Det är nämligen ett delvis nytt EU som Sverige skall säga ja till, så det går bra att säga nej utan att klandras för att inte respektera den förra folkomröstningen.

Det kan ju förstås hända att dessa partier ändrat uppfattning. Också detta måste respekteras. I så fall stryker de ”ut ur EU” ur sina program, förklarar varför de gör det och presenterar ett konstruktivt program för unionen. Men gör de ingetdera har vi rätt att säga att de narrar sina väljare.

Att deras ”Ut ur Europa” inte handlar om seriös politik utan om en slug uträkning som säger att det är röstvinnande att hålla tvetydigheten och konflikten levande. Att det kan vara politiskt lönsamt att vidga klyftan mellan de nationer som i EU söker försäkring mot diktatur och krig och dem som av lättförklarliga historiska skäl inte känner detta behov lika starkt.

Man slipper betala det politiska priset för ett verkligt nej men kan fortsätta utmåla Europa som något främmande och hotfullt, den perfekta projektionsskärmen för allsköns missnöje, grönt, blått, rött och brunt om vartannat.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: