Skip to content

Rädd för vargen

april 15, 2009

Rädd för vargen. Eller vad drömmen om barnsäkra skogar egentligen handlar om.
DN 970113

Under mitt allra första skidlov gick jag vilse i skogen. Jag skulle ta en genväg mellan kyrkbyn och fjällhotellet men tog fel på någon bergstopp. Det var mycket vackert med solnedgången mellan de snötyngda granarna, men litet kusligt ändå. Det fanns spår i snön, av flera djur. Längre fram blev spåret blodigt. Plötsligt stod jag över ett kadaver med söndersliten strupe och uppsprättad buk. Det var en varg.

Jag var tolv år, men hade redan läst Jack London och förstod att det inte var fåren som gått så illa åt vargen. Den var för övrigt inte riktigt kall. Jag pulsade därifrån med bultande hjärta och tänkte att om de anfaller skall jag göra som hjälten i en roman av Stefan Zeromski (på svenska ”Eld och aska”, 1923). Kör in ena handen i käften på besten, griper om tungan, och med kniven hugger jag mot ögonen. Zeromskis hjälte hade bara en nyckel till hands (till älskarinnas kammare, vill jag minnas) men jag hade faktiskt en riktig fällkniv som jag fått i julklapp. Med kniven i handen och en bön på läpparna rusade jag i väg. Att hämta stöd hos Zeromski visade sig emellertid inte helt lyckat, jag hade just fått läsa hans novell ”Vi hackas av korpar och kråkor” som obligatorisk skollektyr.

När jag hittat ned till hotellet i dalen var det redan mörkt. Och som nästan varje natt hörde man dem yla. För den som aldrig upplevt det kan jag berätta att det inte finns en vemodigare sång.

Det var förstås ett dramatiskt, men inget sensationellt äventyr (som jag givetvis aldrig berättade för mina föräldrar). Något tusental vargar levde på den tiden halvvägs mellan Warszawa och Wien, ett område mindre än Skåne men betydligt tätare befolkat. Det var i sin ordning. Människa i stad och by, i skogen hjort och varg. (I vår Warszawaförort fick vi på vintern nattliga besök av vildsvinen som välte omkull soptunnorna och som jag sköt på från fönstret med pilbåge och luftgevär.) I dag finns i Polen mellan 500 och 800 fridlysta vargar, och som fordom river de böndernas får, skrämmer hundar och ylar till månen. Men det rapporteras aldrig i massmedierna.

Knappt ett decennium senare flyttade jag till Sverige och till Europas sista äkta vildmark. Här var förhållandena omvända. Skogarna var sedan länge tomma på varg, men desto fullare var tidningarna och nyhetsprogrammen. Grönklädda och tungt beväpnade ättlingar till Röde Orm framträder i TV och bleka av fruktan och indignation kräver de åtgärder och beskydd mot odjuret.

En eller två vargar har nämligen siktats femton mil längre bort. Framför allt är det vargens beteende som väcker anstöt och föranleder kraftfulla avståndstaganden. Den jagar, visar det sig, inte bara av hunger utan även för nöjes skull. Det finns inget annat rovdjur som beter sig som vargen, hetsar länsstyrelsen. Så monstruöst! Jägarförbundet, förstår man, jagar av proteinbrist.
Vargen tycks till och med farligare än invandrarna och liksom dem åstadkommer den panikrörelser hos opinionen. En del anser vargen genomvidrig och ett främmande element, andra menar att den egentligen är snäll, precis som vi. Men missförstådd. Vad som behövs är mera information om vargen.

Jag kan inte hjälpa att jag inte får ihop denna vargfrossa (och inte heller vargkärleken) med nordbornas omvittnat rationella sinnelag och känsla för naturen. Vad är det för en natur man tror sig vörda? En ofarlig? Tanken på barnsäkra skogar framstår inte som särskilt naturlig. Eller är det just tron det handlar om? Bortskrämda av Luthers obarmhärtige Fader satte vi nordbor vår tillit till Naturen, som vi utnämnde till den ömma och förstående Modern, upplyser en infödd vän som tror sig veta.

Är det så pastoralt man tänker sig naturen måste förstås minsta vargspår framstå som en teologisk skandal. Men det bekräftar bara att hin onde inte låter sig avskaffas så lätt som statskyrkan trott. Kanske var han rentav lättare att hantera medan han ännu hade horn i pannan och en bur i teologin. Därför kommer nog vargen att jagas till sista exemplar. Den är inte en del av livet eller ens av naturen. Den är ett vidunder ur den moderna folkhemssagan om trygghet och försoning. (Därför får vi vargfrossa och vill gärna regeras av någon som liknar Bror Duktig.)

Men vi som kommer från den otrygga omvärlden kommer inte att delta i klappjakten. Ty vi minns ett karpatiskt visdomsord: När du dödat den näst sista vargen tar den siste säte i dig.

Maciej Zaremba

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: