Skip to content

Rumsrent judehat

april 15, 2009

Rumsrent judehat. Okunskapen om judeförföljelserna är stor, särskilt inom vänstern. Trettiotalets svenska antisemitism blev aldrig föremål för självrannsakan. Därför återkommer samma bilder, nu som Israelkritik.

DN 040304

Det finns saker som man mår bäst av att inte fråga om. Jag fick för mig att visa ett fotomontage (till synes gycklande mediebevakningen av Mellanöstern, men med den klassiska antisemitismens stilmedel) för ett tjugotal bekanta. Var tredje kände igen budskapet (en judisk maffia behärskar massmedierna). Var tredje sade sig inte förstå bilden. Övriga tyckte att det var en fin och konstnärlig satir.

Vad skall jag göra med denna insikt? Jag vet inte. Men om vi ser så olika är det inte märkligt att debatterna om antisemitismen ofta utmynnar i glåpord.

I Svenska Dagbladet (6/2) refererar idéhistorikern Henrik Bachner en EU-rapport som visar att judehatet åter ökar i Europa. Också i seriösa medier kan man numera läsa antydningar om ”sionistiska sammansvärjningar” som manipulerar världens ledare. Men när Henrik Bachner skall exemplifiera rafsar han ihop litet av varje, däribland Ulrika Kärnborgs konstaterande att USA:s krig mot Irak haft till syfte att ”eliminera åtminstone en av Ariel Sharons fiender”. (DN 1/4 -03)

Det är en helt ogrundad tillvitelse. Det finns i Ulrika Kärnborgs artikel ingen antydan om judiska komplotter. Det är som om Henrik Bachner, likt en paleontolog som ritar en dinosaurie utifrån ett lårben, återskapat en hel tankekedja ur sju lösryckta ord.
Jag önskar förstås att Henrik Bachner inte går i baklås utan beklagar sitt övertramp. Anklagelsen för antisemitism är en för allvarlig sak för att utdelas på osäkra grunder. Och misstro föder misstro: den drabbade kan börja tänka att Henrik Bachner mot bättre vetande (han är en seriös och skicklig forskare) klistrar ”antisemitism” på varje kritiker av Israels nuvarande politik och regering.

Jag tror inte att det är vad han gör. Jag tror att han drabbats av lätt paranoia. I så fall är han i gott sällskap. Nog har anklagelsen för antisemitism kommit att missbrukas på senare tid. Men fenomenet har två helt skilda källor, som bara ibland flyter samman. Den första är en beräkning (möjligen grov omdömeslöshet) hos en del israeliska politiker som hoppas kunna avväpna kritik av dem själva. Dit hör israeliske ambassadören Zvi Mazel, men även uttalanden från judiska organisationer som anklagat EU för att banalisera judehatet.

Den andra källan är utan beräkning och oberäknelig. Den är just en noja, en nervös misstro hos människor som inte längre känner sig säkra i sitt land. Det är inte i första hand kvantiteten nyuppväckt judehat som uppväckt denna känsla. Det är omgivningens tvetydiga eller uteblivna reaktioner. Tre händelser, en på tiljorna, en i spalterna och en på gatan, har tvingat också mig att se på Sverige med delvis nya ögon.

Först fick en nazist (i Lars Noréns 7:3) lufta sitt judehat på en statlig teaterscen. Somliga protesterade, fler tyckte att det var ett intressant experiment. Strax därefter visade Hillersbergsdebatten att klassisk antisemitism åter är gångbar i salongerna. Det räcker att den förpackas i vänsterretorik och definieras som ett pilotfall för tryck- eller konstfriheten för att skapa osäkerhet, tystnad eller rent av bifall. Där jag förväntat mig klara ståndpunkter kom advokatyr. Professorer som i hastigt mod belönat denne mästare och nu kände sig besvärade av kritiken fastnade i de enklaste av moralfällor och började rättfärdiga vad de borde ha brännmärkt.

Själv tog jag mest anstöt av Ulf Linde, som jag respekterar så högt, men som i sitt beråd inte förstod bättre än att skoja till saken: Jo, Hillersberg hetsar mot judar, men han är inte heller nådig mot arier, haha! Lars Lönnroth upplyste att han inte kände sig kränkt av Hillerbergs teckningar eftersom han inte var jude. De som råkade vara det hade förstås skäl att vara rädda, men borde förstå att skatta konstens frihet högre än sin ”personliga känsla”.

Antisemitismen var, kunde man förstå, judarnas problem, inte akademiernas eller demokratins. De var inte många som intog denna ståndpunkt, men det var skakande, eftersom jag väntat klarspråk just av dem. Också anständiga tidningar började bete sig konstigt och presenterade dem som klandrat Hillersberg som ”judiska representanter”. Somligt beklagades småningom, men skadan var gjord: Bemötande av judehatet började framställas som tal i egen sak.

Det var som om en fördämning börjat läcka. Snart blev det också möjligt att misstänkliggöra journalister med hänvisning till deras bakgrund. (Mikael Löfgren i Mediemagasinet 1/11 -01 och DN 16/11 -01)

Ett år senare misshandlades ett antal personer på Norrmalmstorg under slagordet ”Död åt judarna!” av aktivister som på detta sätt ville demonstrera sin antirasism. (18/4 -02) Det var för första gången sedan 1838 som en pöbel i Sverige gav sig på judar. Händelsen skall inte överdrivas. Men anmärkningsvärt är att offentlighetens reaktioner uteblev helt och hållet. Denna tystnad då människor slogs ned ekar särskilt ödsligt vid jämförelse med den indignation som bröt ut när ett konstverk blev skadat.

För dem som varit med förut (och för deras barnbarn) krävs det inte mer för att deras tillit skall börja krackelera. De ser sig om efter flera tecken. Och den som letar han finner.

Den mest plågsamma upptäckten är att Israels förtryck av palestinierna ser ut att erodera den svenska vänsterns immunförsvar mot antisemitismen. Den i inledningen refererade bilden kommer från anarkistnästet 44:an, en webbplats som producerat åtskilligt av samma vara. Bilden torgförs hos Indymedia, en vänsterradikal portal, som försäkrar att man censurerar rasism och kränkande tillmälen.

Men tydligen är inte följande rasism:

”De judar som dog på 40-talet må vi sörja. Men tyvärr finns det få oskyldiga judar i dag. Merparten stöder ju nya fascistiska utrotningsprojekt. Dessa skall då klart dö som de svin de är. Fler självmordsbomber! Fler sprängda sionistsvin! Jag gråter inte. Jag bara ler.” Eller också: ”Skulle jag få bestämma ett och annat skulle man kasta alla sionister som stöder staten Israel i en grop och bränna dom levande.”

Det finns många liknande inlägg hos Indymedia, liksom listor på ”judehoror” med hemadress. Enligt Stieg Larsson på tidskriften Expo, som i ett decennium bevakat högerextremismen, passerar numera uttryck som på 90-talet klassades som judehat som ”Israelkritik”.”Judehat har fått fotfäste i vänsterextrema grupper”, säger hans kollega Jonas Sundberg.

Tusentals unga aktivister tankar sin världsbild hos Indymedia, seriösa dagstidningar citerar den som nyhetskälla, men ingen auktoritet inom den mognare vänstern reagerar mot hatspråket. De skribenter som (ibland med rätta) anklagar andra för att inte se skillnad på judehat och Israelkritik har knappast bidragit till att klargöra var den gränsen går. Är det förvånande att denna passivitet väcker en smula paranoia hos andra?

Nej, jag anser inte att lösningen består i att skyndsamt hänga ut folk som misstänkta judehatare. Man gör tvärtom bäst i att vara ganska varsam. Det är föga lönt att rakt av fördöma antisemitism när så många inte vet vad det är. Kunskapen om judeförföljelsens formspråk och historia är generande klen i Sverige. Bondekooperationen ställde sig helt oförstående när DN (9/3 -97) undrade varför Arla hade en bild som såg ut som hämtad ur Der Stürmer på mjölkpaketen. (En otäck underjordisk varelse med långa tentakler som hette Grimbaum hotade ”din gård” och borde helst avlivas rituellt.) Något år tidigare var det LO som förkunnade ”Arbete ger frihet” på Stockholms bussar. Nej, man kände inte till att det stått Arbeit macht frei över porten till Auschwitz. Så kanske visste inte heller Aftonbladet vad den gjorde när man lät judar ”korsfästa Arafat” i en ledarrubrik.

Denna ignorans är, tror jag, priset för förträngningen av svenskt 30-tal. Den tidens antisemitism – ymnig också hos vänsterns satiriker som gärna ”judefierade” den förhatliga kapitalismen – blev aldrig föremål för självrannsakan. Därför kan samma bilder och uttryck komma tillbaka, denna gång som ”Israelkritik”. När en nazist och en ”antirasist” gillar samma bild måste man dock undra vem av dem som har missförstått den. Det är alltid den senare, den förre kan sin historia bättre.

För judar spelar det ingen roll om de som hetsar gör det av hat eller enfald. Effekten brukar bli densamma. Hillersberg må vara ett obotligt fall, men hos hans efterföljare borde man kunna brännmärka uttrycket innan man fördömer personen. Ignorans kan repareras med hedern i behåll, anklagelser för antisemitism framkallar i regel bakåtsparkar. (Det finns skäl att tro att åtminstone somliga av invånarna i Sjöbo den gången drevs in i mörkret av förhastade omdömen om deras bristande moral.)
Det är inte så svårt att staka ut den gräns där grov Israelkritik övergår i antisemitism. Anspelningar på ”den sionistiska sammansvärjningen” är klassiskt naziststoff och alltid bortom den gränsen. Att det finns en judisk lobby (som i likhet med många andra) försöker påverka Vita huset är däremot ett sakligt konstaterande.

Jag förstår inte folk som säger sig ”hata Israel”. Antingen är deras språk för fattigt för att uttrycka vad de menar, eller så hatar de alla israeler, inbegripet spädbarnen. Men hatar de ”sionister” bör man inse vad de har på hjärtat. För sjuttio år sedan fanns det många anständiga människor som betecknade sig som antisionister. Några få gör det även i dag, varmed de antingen menar att judar inte behöver en egen stat, eller att denna stat inte bör vara konstitutionellt judisk. Det borde kunna vara, åtminstone teoretiskt, tolerabla ståndpunkter, även om de för närvarande framstår som utopiska. Men själva begreppet ”antisionism” har kidnappats av rasister och islamister (ungefär som ordet ”patriot” i Sverige rövats av nynazister) och betyder i regel ”kasta dem i havet”. Det kan inte undgå någon att ”sionist” i de flesta sammanhang är ett kodord för ”jude”, som i citatet från Indymedia, där också nyfödda förtjänar att sprängas i luften. Det var också under ”antisionistiska” paroller som Polen och Sovjet på 60-talet orkestrerade rasistiska kampanjer. Den som i dag säger sig vara ”antisionist” tar på sig bördan att bevisa att han inte är något värre.

Det borde inte heller råda tvivel om att jämförelsen av Israels politik med nazismen är sjuklig och i bästa fall uttryck för en omedveten antisemitism och önskan att banalisera Förintelsen. Staten Israels övergrepp är verkligen inte få, men om det är brutaliteten som skall rangordnas finns det ett femtiotal stater som står före i kön. Här måste jag ge Henrik Bachner rätt:

”Projiceringen av nazismen och Förintelsen på dess offer befriar från skuldkänslor och upphäver restriktioner.” Nazismen är det mest förhatliga som finns, klistras den på judarna (eller Israel) är det ägnat att legitimera hatet, inget annat.

En paranoia kan leva sitt eget liv, men den föds sällan ur intet. Detta är en trist artikel, som det varit plågsamt att skriva. Men nu har jag i alla fall sagt vad jag har på hjärtat.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: