Skip to content

Vad är vi skyldiga de döda?

april 15, 2009

Vad är vi skyldiga de döda? Tvåtusen svenska sjömän dog under kriget. Deras hemland var mest intresserat av deras deklarationer. Maciej Zaremba ser en rädsla för historien som sträcker sig ända in i EMU-omröstningen.

DN 03 09 07

Not, i en centrerad ruta efter ingressen:

En formulering i denna artikel fick flera läsare att reagera. Men rätta. I nästföljande artikel ”Ubåtskaptener med civilkurage” rättar skribenten sitt misstag.

När sjömännen från M/S ”Ningpo” steg i land i Malmö i januari 1946 hade de skäl att vänta sig ett varmt mottagande. Inte bara därför att de var frusna. De hade tjänat sitt land väl, kanske bättre än de flesta andra, och de hade betalat ett pris. Av de trettio som gick ut krigsåret 1939 för att förse Sverige med förnödenheter var sex inte längre i livet. M/S ”Ningpo” från Göteborg minsprängdes på hösten 1941 utanför Singapore. De som nu kom hem var nedbrutna av sjukdomar efter fyra år i japansk fångenskap, somliga i tvångsarbete.

Men på kajen i Malmö hamn väntade ingen orkester. Där väntade polisen. Sjömännen låstes in. De har ju inte betalat någon skatt på flera år och man kunde misstänka att de inte heller gjort värnplikten.

Mottagandet av ”Ningpo”-männen var inget byråkratiskt misstag. När man läser den magra dokumentation som finns inser man att det snarare var regel. Något år tidigare lyckades besättningen från M/S ”Erik Frisell” att återvända hem. Dess fartyg, som i lejdtrafik försåg det isolerade Sverige med spannmål från Argentina, sänktes den 19 maj 1940 i Nordatlanten av en tysk torped. (Det var i början av kriget, innan tyskarna fått för vana att sänka också livbåtarna.) De 34 sjömännen räddades av en brittisk trålare, men kunde på grund av den tyska spärren över Skagerrak inte ta sig till Sverige. Många kom att segla med brittiska och norska fartyg. Karl Thour från Stockholm och Karl Nilsson från Gistad kom aldrig tillbaka: de sjönk med M/S ”Valparaiso” nyårsnatten 1940. Deras skeppskamrat från ”Mannerström” hade bättre tur och blev efter kriget avtackad och dekorerad för sina insatser. Av Norge. I Sverige mottogs de överlevande från M/S ”Erik Frisell” av kronofogden som överlämnade indrivningskvitton: de har inte deklarerat på flera år, blivit därför skönstaxerade och gäldade i skuld till staten.

Fosterlandet var som synes noga med varenda skattekrona som krigsseglarna underlåtit att betala medan de höll undan för tyska ubåtar eller drev omkring på en flotte i Nordatlanten. Deras livhank bokfördes inte lika noga. Vill man se deras namn på offentlig plats får man bege sig till Vestre Gravlund i Oslo eller till Trinitymonumentet i London. Där finns några av dem upptecknade i sten. I deras eget land finns inga motsvarande minnesmärken (utom i en och annan kyrka). Till dags dato har ingen svensk myndighet ansett det påkallat att ställa samman namnen på alla sjömän (och kvinnor) som stupat i kriget mot nazismen. Den mest utförliga lista som finns (där också de som seglat under allierad flagg finns med) är framforskad av en privatperson, redaktören Terje Fredh i Lysekil.

Norge och Danmark hedrade efter kriget sina stupade och välkomnade dem som överlevt. I Sverige mottogs de närmast som lösdrivare. (Det är inte mitt ordval, utan Sjöfolksförbundets.) Besättningen från M/S ”Ningpo” tvingades till femton års förnedrande process, för att ens få ut sin lön. Då var året 1963. Därefter gjorde statsmakten i ytterligare trettio år segt motstånd mot vädjanden från Sjöfolksförbundet och anhöriga att hedra de dödas minne. Först 1997, efter ett generationsskifte i Kanslihuset, restes ett tämligen anonymt minnesmärke på Stenpiren i Göteborg. De krigsseglare som ännu fanns i livet fick även en bok av regeringen, alldeles gratis. Det var omtänksamt, eftersom många av dem aldrig fått ut den särskilda ”krigsriskersättning” som de hade rätt till. Enligt Torbjörn Dalnäs på Handelsflottans kultur-och fritidsråd har ingen kunnat förklara vart dessa pengar tagit vägen.

De omkring två tusen sjömän som inte återvänt från krigshaven lär utgöra den största svenska krigsförlusten sedan 1813. Men det är tveksamt om den officiella tacksägelsen i Göteborg, den första någonsin, verkligen gav dem en plats i det kollektiva minnet. I denna tidning kvitterades händelsen med en notis av storlek cykelolycka.

De få som brytt sig om att begripa denna historia menar att de döda och de som överlevde måste glömmas för neutralitetens skull. Många gick under i lejdtrafiken, men ännu fler medan de fraktade malm till Tyskland. Att hedra de senare vore att återuppväcka onda minnen, förstås.

Det är ingen övertygande förklaring. I flera år efter kriget misstänktes Sverige som bekant för överdriven medgörlighet mot Nazi-Tyskland. Vad hade då varit mer passande än att offentligen hylla flera tusen svenskar som riskerat livet på rätt sida? Som fraktat soldater till landstigningen i Normandie (hundra svenskar, enligt Terje Fredh), som varit med i slaget om Malta och seglat i Atlantkonvojerna? Av de 2 000 stupade dog de allra flesta i den fria världens tjänst. Visst, man skulle bli tvungen att också hedra dem som, oftast motvilligt, försåg Hitlers arméer med järnmalm. Skam vore det annars. Man skulle vara tvungen att begrunda den bittra historien om kapten Allan Olofsson från Falkenberg, som fraktade bränsle till de tyska ubåtarna i Atlanten, där de, kanske redan samma natt, sände hans landsmän i döden. Men även om dem som gick under medan de på detta sätt avhöll Tyskland från att invadera Sverige måste man kunna säga att de stupade för sitt land.

Även om ”neutraliteten” kunde kasta ett visst ljus över den idoga glömskan, förklarar den inte varför den första tanke som drabbar fosterlandets myndigheter inför åsynen av en återvändande från kriget mot nazismen är att han inte deklarerat under tiden. Det enklaste man kan säga om den officiella mottagandet av dem är att de behandlades som om kriget inte ägt rum.

Jag söker i uppslagsböcker. I Fokus från 70-talet (11 band) står att läsa under Sverige, historia: ”1900-talet har för Sveriges del politiskt sett varit relativt lugnt.” Världskriget omnämns i förbifarten, som bakgrund till regeringsombildningen 1946. Lejdtrafiken, som skördat 166 svenska dödsoffer har inget uppslagsord, men under det allmänna ”lejd” nämns det på några rader, varmed vi får veta att 11 fartyg ”förliste”. Den som vill tro att de gick på grund i dåligt väder får gärna göra det. Vad är det för spärr som hindrar redaktörerna att nämna att de flesta av dem blev torpederade? Under uppslagsordet ”Andra världskriget” omnämns inte sjömännens öden med ett ord.

När historien producerar så stötande förträngningar får man lov att misstänka att någonting stort står på spel.

Det direkta upphovet till denna artikel är faktiskt EMU-debatten. Inte vad som sägs i den, utan det som nästan aldrig sägs. Det är där, i en märklig frånvaro, som man plötsligt kan få se skymten av en nationell myt, möjligen densamma som förpassade två tusen svenska krigsoffer till nationell glömska. Jag medger att det är en hypotes, men den är värd att pröva.

Tänk om det största felet med krigsseglarna, som de kallas, inte bestod att de brast i neutralitet, eller att många var kommunister (vilket de var, inte sällan med förflutet i spanska inbördeskriget), utan i att deras gärning riskerade att försätta landet i en tacksamhetsskuld. Den som gäldar i skuld är som bekant inte längre fri. Emellertid kunde man redan på 40-talet, om inte tidigare, skymta den tankefigur som nu kulminerar i EMU- debatten, såväl på jasidan som bland dem som vill säga nej.

Nämligen att Sverige är ett land som inte står i skuld till någon eller något, att alla våra framgångar och förtjänster, inklusive den långa freden, har vi oss själva att tacka för.

Ingen har behövt betala något pris för vårt välstånds skull, säger den undermedvetna myten. Det är därför som vi står så självständiga och oberoende bland Europas stater. Följaktligen har vi rätt att kalkylera för- och nackdelar med EU och euro utifrån ett rent nationellt nyttoperspektiv. Det är ju vad debatten går ut på. Går vi med får alla det bättre, eller sämre, allt efter övertygelsen. Fråga inte vad Sverige kan göra för Europa, fråga vad Europa kan göra för Sverige.

Jag tror inte att ett äreminne över krigsseglarna på Hamngatan i Stockholm skulle vara till gagn för en sådan historiesyn.
Det är inte min avsikt att raljera med den nationella självgodheten, den defekten går inget folk fritt från. Men jag vill rikta uppmärksamheten på ett särskilt och kanske litet unikt drag som tycks behärska den politiska argumentationen och som emellanåt får mig att känna mig som ett bortskämt barn. Nämligen att ingen politiker vågar säga att demokratin, freden, tryggheten, vad ni vill, emellanåt kan betinga ett pris. Inte bara på fyrtiotalet, utan också i dag. Inte bara i suveränitetsförluster utan även i kronor och ören. Samt att det är sannolikt, och kanske skäligt, att det är vår tur att betala det priset.

Hur kan socialdemokrater, som påstår sig vilja göra EU mer socialdemokratiskt, samtidigt hävda att deras rika Sverige bara har att vinna på affären? Det enda hederliga vore att säga att i deras Europa får Sverige ungefär de förmåner och solidaritetsplikter som Djursholm har i Sverige. Inte outhärdligt alls, vad jag kunnat se, men knappast någon otvetydig förtjänst. Hur kan man påstå att den europeiska integrationen är en trygg hamn? Det är i själva verket vacklande, splittrat, och där många politiker, också demokratiska, redan börjar vädra röstvinster i en återgång till nationell självhävdelse och traditionell maktpolitik. De som inte önskar ett sådant återfall har skäl att med alla medel – inte minst EMU – klistra ihop Europa, men de skall inte inbillas att de därmed går med i ett stabilt försäkringsbolag. De går med i ett djärvt historiskt projekt som kan lyckas eller också haverera.

Det är svårt att tänka sig att EU i längden kan klara sig utan någon form av gemensam beskattning, som man får se till kommer de mest behövande till godo. Men varför försöker politiker som nyss hävdade att det är ”häftigt” att betala skatt, intala oss att vi aldrig skall behöva göra det för Europas skull? Den fantombild av den svenske medborgaren som adresseras i EMU-debatten är inte nådig: han tänker bara på sitt, vet priset på allt och värdet av ingenting, och han försöker få andra att ta risker i hans ställe.

Men om det är sådana vi är, vilka var det som byggde landet? Seglade i Atlantkonvojerna?

Baksidan av övertygelsen om att vi inte står i skuld till någon är förstås att vi i grunden inte heller tror att någon annan kan vara beroende av oss. (Se där, den sanna friheten!) Från Europas synpunkt, tänker man, spelar det nog ingen roll om Sverige går med i EMU eller inte. Jag tror att det är det mest allvarliga felslutet om vad det är vi röstar om nästa söndag. Hela EU-projektet gungar i svallvågorna efter 11 september, Irakkriget och den pånyttfödda nationella retoriken. Går det riktigt illa kan sagan om det förenade Europa vara all inom några få år. Sveriges, den exemplariske EU-medlemmens, röst lär därför få större konsekvenser för hela integrationsprojektet än införandet av euron kommer att få för Sverige.

MACIEJ ZAREMBA

Litteratur:

Svenskt sjöfolk i krig och fred, 1949
Krigsseglare
Tre böcker AB Kungälv 1997

Rapporterad saknad: sjöfolk i krig
Red Inger-Siw Eruths Lindell
Carlssons 2002

Terje Fredh:
Innanför spärren
Utanför spärren
Svenska sjömän som dog i Andra världskriget
Samtliga på eget förlag
SOU 1963:60
Maj Wechselmann
Rapport från de drunknade och de glömda
(Tv-film)

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: