Skip to content

Vem älskar Europa?

april 15, 2009

Vem älskar Europa
DN 040615

För första gången i svensk politik uppträder en EU-skepsis som inte spelar på beröringsskräck. Här talar brutalt egenintresse utan ideologiskt pynt. Det är förstås inte särskilt sympatiskt. Men det är renhårigt, skriver Maciej Zaremba i en analys av de svenska rösterna i EU-valet.

VARJE NATIONELL SJÄLVBILD innehåller element av motbild, Gegenbild, som det heter på tyska. I regel består motbilden av en karikatyr av grannfolket. Danskar kontrasterar sig mot tyskar och svenskar. Kroater försäkrar varandra att de minsann inte är några överspända serber, medan polacken putsar sin identitet under nidbilden av ryssens trälasinne.

Vilka är Sveriges motbilder? Man skulle kunna tro att de är norrmän och finnar. De förra anses emellanåt mindre vetande, de senare lär dra kniv i onödan. Men läser man efterkrigstidens viktigare politiska debatter åkallas varken Norge, Danmark eller Finland som politiska eller moraliska motbilder till folkhemmet. Nej, inget existerande land förefaller värdigt att få spela den rollen. Likväl finns motlandet där, ömsom skrämmande, ömsom bara föraktligt eller helt enkelt främmande. Det åberopas gång på gång i efterkrigstidens debatter – som politiskt efterblivet, religiöst farligt och, inte minst, kulturellt främmande landskap.

Motlandet heter inte Tyskland, eller Ryssland eller USA. Det heter Europa. Det framställs som kulturfrämmande av så centrala svenska politiker som Bertil Ohlin och Gunnar Myrdal. ”Enligt min mening har Nordens folk i kultur och levnadssätt ej blott lika mycket utan mera gemensamt med till exempel amerikaner eller kanadensare än med italienare eller greker”, skrev Ohlin 1947.

”I den mån den politiska demokratin räknas till den ´europeiska kulturen´ – vilket oavbrutet antyds i vår svenska debatt, behöver vi ju bara erinra oss dess svaghet på den västeuropeiska kontinenten söder om Skandinavien – att demokratin är mera självklar, orubblig och effektiv i de anglosaxiska utvandringsländerna jämte England och Skandinavien vet vi alla”, hävdade den senare. Europa, menade Myrdal, utgör ett hot mot ”vårt lands andliga överbyggnad” ty går vi med är det De Andra som kommer att påverka oss – inte tvärtom. Detta skrevs 1962, men visst känns det bekant?

Det finns många fler argument för tesen att ett litet mystiskt ”Europa” i många decennier utgjort en negativ spegel för det moderna Sverige. Men om man på försök accepterar den hypotesen framstår utgången av söndagens val som ett trendbrott:

Sverige är förvisso det mest bortvända av ”det gamla Europas” medlemsstater, med lägst valdeltagande av alla femton. Och likväl hade vi i söndags tagit ett litet steg närmare Europa.

Det handlar inte så mycket om hur många som röstade på EU-positiva respektive EU-skeptiska partier, utan vad för slags EU-skepticism som de tydde sig till. Nils Lundgrens Junilista, som stulit lika från samtliga gamla partier, meddelar väljarna att Europas framtid angår oss endast så mycket som vi har något att vinna på affären. Jo, vi skall vara med i den klubben, ty vid noggrann företagsekonomisk beräkning synes fördelarna överväga nackdelarna. Men vi skall endast bejaka de reformer som gynnar oss.

Här talar brutalt egenintresse avklätt allt ideologiskt pynt. Det är förstås inte särskilt sympatiskt. Men det är renhårigt. Och framför allt: för första gången i svensk politik uppträder en EU-skepsis som inte spelar på beröringsskräck, som inte åberopar dunkla föreställningar om svensk egenart, skrämmer med illasinnade katoliker och bidragslystna slovaker eller hävdar, som vänsterpartiet, att europeiska kulturskillnader gör europeisk demokrati omöjlig.

Nationell egoism? Visst, men befriad från nationalistisk ideologi. Ansvarslös isolationism? Säkert, men föga demagogisk.
Man kan tycka att det är förfärligt att så många valde att rösta så själviskt. Men man kan också glädjas över att lika många vände sig bort från det hycklande partiet, som spelade på samma egenintresse, men utstyrt i solidaritetens och omsorgens dimridåer. Var det inte av omtanke om deras eget bästa som ungrare och slovaker skulle hindras från att beträda den svenska arbetsmarknaden?

Låt mig uttrycka det på ett annat sätt. Nils Lundgren eller Margot Wallström – det är ett äkta alternativ i Europapolitiken. Göran Persson, som ägnat hela våren åt att framstå som ett fullgott alternativ till sig själv, är den förlorande populisten. Kan man inte se det som en liten ljusning?

MACIEJ ZAREMBA

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: