Skip to content

Vem är rädd för Spinelli?

april 15, 2009

Vem är rädd för Spinelli?

DN 03 02 20

En rad svenska vänstertänkare förklarar sin tro på ett federalt Europa. När socialismen stängs in i nationalstaten förlorar den lätt sin själ. Maciej Zaremba ser något nytt på arenan.

När man skall träffa en Eu-parlamentariker brukar de säga:”Vi ses i Spinelli.”

Altiero Spinelli var en italiensk antifascist som på fängelseön Ventotene författade ett upprop för ”ett fritt och förenat Europa”. Året var 1941. Nazisterna segrade på alla fronter. Spinelli skrev sitt antinationalistiska manifest på cigarrettpapper och det utsmuglade budskapet spreds bland motståndsrörelsen runt om Europa.

Altiero Spinelli får räknas till de få fängelsevisionärer som fick flytta in i sin egen dröm. Trettioåtta år senare tog han plats i det första folkvalda europeiska parlamentet som en oberoende kommunistisk kandidat.

Ja, EU-parlamentets byggnad är uppkallad efter en kommunist, visserligen italiensk, och konverterad till federalism, men ändå. Historien om Spinelli berättas av Per Wirtén i en lärd men mycket livlig essä om federalismens ideologiska rötter (Arena 1/03). Det är politisk argumentation på hög nivå: oaggressiv, resonerande, fri från de ideologiska etiketter som infantiliserar så mycket av debatten, dock med ett tydligt ärende. Wirtén vill övertyga dem som uppfattar sig som ”vänster” att ompröva sitt avståndstagande från EU. Den europeiska federalismen, argumenterar han, är i själva verket ett vänsterprojekt, kanske rent av mer demokratisk än nationalstaten.

Om jag läser Wirtén rätt, anser han också, med hänvisning till syndikalisten Helmut Rüdiger, att federalismen är den rätta miljön för socialistiska idéer. Instängda i ett nationellt sammanhang blir de gärna ”auktoritära, frihetsfientliga och statscentralistiska”. Det ligger något i denna iakttagelse. Sedan jag hört vänsterpartister dödförklara EU-parlamentet med argumentet att demokratin bara kan utövas av ”ett folk” har jag förstått att för en sådan som mig finns inte plats i deras folkvälde. Det var kanske inte vad de velat säga, det var inte heller särskilt socialistiskt, men det var där de hamnade.

Likväl liknar den kritik av EU:s demokratiska underskott som Spinelli hann formulera innan han avled 1986 (och som Per Wirtén gör till sin) också vänsterpartiets. Inom EU har medborgarna för litet makt – och förtegna diplomater alldeles för mycket. Men där upphör enigheten: Wirtén anser att det är socialism att bemyndiga den europeiska medborgaren, vänsterpartiets socialism går ut på att avskaffa honom tillsammans med den europeiska politiken. En hållning som, anmärker Wirtén syrligt, vänsterpartiet delar med Margaret Thatcher.

Ett reportage av Ylva Nilsson från EU:s framtidskonvent är ägnat att understödja Wirténs tes. Det är Europas vänster och de gröna, visar hon, som vill integrera Europa. Man får gå långt ut till höger för att hitta en motsvarighet till de svenska partiernas ståndpunkter.

Reportaget mynnar ut i hård kritik av regeringens och socialdemokratins agerande i konventet. Temat återkommer i flera av de tolv korta artiklar av ”radikala svenskar” som argumenterar för sin federalistiska övertygelse: Anders Ehnmark, Helle Klein, Johan Ehrenberg, Ulf B Andersson… Alexander Sofroniou finner regeringens anspråk att i unionen tala för alla svenskar ”inte värdig vänstermänniskor”. Ylva Johansson (tidigare skolminister) undrar om det är någon annan än Göran Persson som är betjänt av en sådan demokrati.

Det är en fråga i tiden. Ännu för ett år sedan framstod Sverige som öppenhetens och minoriteternas gynnare inom unionen. Men efter Göran Perssons kejserliga utspel återstår inte mycket av det ryktet. ”Är det vad ni i Sverige menar med öppenhet?” fick jag höra i Bryssel. Nej, en statsminister som inte ens behagar konsultera EU-nämnden innan han lanserar idéer som i praktiken ytterligare fjärmar EU från medborgarna har inte mycket till trovärdighet. Jag syftar förstås på det famösa förslaget till EU-president, ägnat att förskjuta makten från kommissionen och de folkvalda till diplomatins diskreta sfär. Med rätta uppfattades det i konventet som ett farligt återfall i europeiskt stormaktstänkande.

Är det verkligen socialdemokratins idé om hur Europa skall styras? Det verkar inte så när man läser Arena. Inte heller Margot Wallström tycks trakterad av Göran Perssons uppfattning om demokrati. Hon vill förankra EU:s legitimitet i parlamentet, säger hon till mig, hon vill att kommissionärer skall utses i en öppen process och hon avvisar det Perssonska utspelet. Man skall ha klart för sig vad det innebär, säger hon, en ny EU-byråkrati som skall konkurrera om makten med kommissionen.

Köp detta nummer av Arena, och spara det. Vem vet, kanske introducerar det något nytt i svensk politik.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: