Skip to content

Du gamla, du sjuka: 1

DU GAMLA, DU SJUKA:
Fem reportage om det sjukskrivna Sverige

1. Lyssna på hjärtat i Hoting
DN 04 12 04

Svensken blir sjukare och står i köer för att få vård. Samtidigt har vi tre gånger fler offentliganställda läkare än på 70-talet. Hur går det ihop? I en serie reportage reser DN:s Maciej Zaremba i Jämtland, och diskuterar sjukskrivningar och vårdbyråkrati. I dag: En kö som försvann – eller kulturrevolutionen i Hoting.

DET HÄR, SÄGER HAN, och lyfter upp en köttslamsa, är iliopsoas. Det är den du gör sit-ups med. Fast vi säger filén. Och här – han knackar med knivspetsen på en pärlemorskimrande kota – är höftleden, som man ofta byter ut på oss människor.

Han har operationshandskar på sig (”köper dem billigt på jobbet”). De andra, klädda som han i vindjacka och keps, skär inte fullt så snabbt och kastar avundsamma blickar på honom.

Hans Boberg måste vara bland de yngsta i jaktlaget, ändå anförtrodd den hedersamma uppgiften att fördela lotterna. ”Kom till Hoting”, sade han i telefon, ”Hoting är en totalupplevelse.” Jag körde de 70 milen till Hoting, tre mil söder om Dorotea, fem mil norr om Strömsund, där det går en invånare per kvadratkilometer. Och när de slaktat älgen och dragit lott (Boberg fick ässet, iliopsoas) badar vi bastu i månskenet.

Det ligger ett dimstråk över sjön, stjärnorna blinkar, det är fullkomligt stilla, gräset knastrar under fötterna. Hans Boberg, distriktsläkaren i Hoting som lovat en totalupplevelse, står till midjan i vattnet och försöker låta helt oberörd när han säger: ”Jo. Och så var det norrskenet.” Det vecklar ut sig som en sidensjal över himlen, osannolikt egendomligt och vackert.

Jag kom inte till Hoting för att skåda norrskenet, som jag aldrig sett, utan för att se en ännu sällsyntare raritet: Hans Boberg och hans svåger Mats Ullén. De är båda läkare, de är båda barnfödda i Hoting – och de arbetar där: lyssnar på hjärtan och lungor, skriver remisser och recept.

Nu är jag rädd att läsaren inte förstår det sensationella i denna upplysning. Läsaren i Mälardalen är nog lyckligt okunnig om vad ”stafettläkare” vill säga. Detta ord står sällan i Dagens Nyheter (en gång hittills i år).

Men Östersundsposten har haft 40 artiklar på temat, 69 i fjol, 46 året dessförinnan.

En stafettläkare är en doktor vars patienter inte är mer vägande än att de kan överlämnas från den ene till den andre. En stafettläkare är uthyrd från ett bemanningsföretag. Han kommer till ett ställe, stannar en vecka, drar sedan till nästa. Den lilla hälsocentralen i Sveg har sett 72 läkare passera under ett år, där är chansen för Agda Nilsson att träffa samma doktor två gånger lika stor som att stöta på statsministern i väntrummet. I Backe har desperata kommuninvånare som tröttnat på stafettläkare à 180 000 i månaden (ja, så kostar de) försökt skaffa doktorer från Uzbekistan och sköterskor från Ukraina.

Av de elva läkartjänsterna i Strömsunds kommun (där även Hoting ligger) är nio ständigt obesatta. Det verkar vådligt, eftersom få platser i världen tycks i större behov av en doktor än just Strömsund.

När jag passerat kommungränsen stannar jag och drar med fingret över biltaket. Lacken är lika vit som när jag lämnade Norrtull. Hade jag kört 70 mil i Grekland hade den varit täckt av en cancerframkallande sotblandning. Men Grekland är Europas friskaste land, säger statistiken, Sverige det sjukligaste. Och det är alltså här, där luften är som renast, vattnet kan drickas ur pölarna och där det nästan bara finns natur, som människan mår som allra sämst. Den europeiska osundhetens smittohärd är – enligt statistiken – en socialbyrå, ett vårdhem eller en hälsocentral i Jämtland eller Norrbotten.

Ja, så säger statistiken: I Tyskland är de privatanställda något sjukligare än de som arbetar åt stat och kommun. I Sverige är det tvärtom – och med besked. Att ha demokratin som arbetsgivare medför tydligen 25-procentigt högre risk att insjukna än om man slavar hos någon kapitalist. Och farligast lever de som har hälsa till yrke: socialsekreterarna, undersköterskorna, vårdbiträden. En läkarsekreterare i Jämtland lär ha minst tio gånger högre sjukfrånvaro än en arbetare i Bayern. (Nej, det är inte som ni tror. Den tyska sjukpenningen är högre än den svenska.)

Jag stannar vid en pizzeria, också den en del av statistiken. Mehmed, kallar vi honom, ägare, kock och servitör, kom till Sverige från Irak 1990 och har sedan dess varit sjukskriven i tre veckor räknar han ut, arbetslös i fem. Ser man på, typiske Mehmed! Enligt SCB är de som invandrat efter 1992 friskast av alla. Men har man varit här längre än tolv år blir man integrerad, det vill säga lika sjukbenägen som genomsnittet.

Får man lov att misstänka att det ligger något galet bakom sådan statistik? Eller är vi till freds med slutsatsen att efter ett halvt sekel av exeptionell välfärd mår svenskar antingen mycket sämre än mer prövade folkslag – eller så har de blivit mest fuskbenägna av alla?

Den senare misstanken har piggat upp våra folkliga moralister. Jag läser en krönikör som vill se försäkringspatruller slå in dörren hos den sjukskrivne och med våld trycka in termometern i närmaste kroppsöppning. Ja, försök med det. Av totalt 255 000 sjukskrivna i juni 2004 har 220 000, det vill säga 86 procent, varit sjuka längre än 60 dagar. Och de hade inte feber, utan en psykiatrisk diagnos eller ”sjukdomar i skelett och rörelseorganen”. Det är det svenska problemet, inte Per och Anki, som stannar hemma på onsdag för att stå ut med torsdag.

Tusentals hjärnor hos våra myndigheter sitter upptagna med denna gåta, som hotar att välta statsfinanserna över ända. Det finns till och med en statlig utredning (Ansvarsutredningen) som misstänker att sjuktalen kan bero på någon brist i statsskicket.

Doktorerna i Hoting är mycket vänliga men avvaktande. De vill inte att något ont ska skrivas om Hoting och de har sina farhågor. Säger man inte i Stockholm att vi är tärande häruppe? Jag svarar att jag vill veta varför de väljer att arbeta i obygden. Jag har också hört att man inte behöver köa på just deras vårdcentral, vilket gör Hoting till en ljusglimt i tunneln. Kanske har de ett recept för hur man vänder trenden?

Trenden ser ut så här:

Ju rikare Sverige blivit, ju mer svenskar betalar för sin sjukvård, desto längre blir det till doktorn. Enligt den så kallad Nivel-studien, från mitten av 90-talet, låg Sverige på sista plats i EU när det gäller patientens utsikter att träffa en doktor inom rimlig tid. De svenska köerna var unika redan då, och längre lär de bli. Förvisso har skaran av offentliganställda läkare nästan tredubblats sedan 1975 (från 8 511 till 24 233). Men under samma tid har antalet patientbesök per läkare mer än halverats. Enkel matematik upplyser att vi skulle kunna vara på väg mot den dag då hela BNP går till landstingen, halva befolkningen har läkarexamen – men ingen tid över för den andra halvan, som ligger kroniskt sjuk.

Jag trodde att Hans Boberg skulle skratta åt dystopin. I stället berättar han att även han, så invuxen i Hoting som man kan vara (morfar byggde inlandsbanan, sönerna camperar i ishallen när de inte skjuter ripa, han själv är vicehövding för Hoting IF), faktiskt varit på vippen att ge sig av. Han skulle sälja huset där han föddes (”där, i hörnan stod sängen”) och sätta sig på stafetttåget. Var det pengarna som lockade? ”Nej”, svarar Boberg, ”jag tjänar bra här. Det var av ren ilska.”

Den som passerar Hotings hälsocentral en eftermiddag kan höra egendomliga ljud därifrån. ”Hurra! Vi har vunnit!” Det betyder att det är torsdag och inga patienter i väntrummet. Det är länge sedan som Boberg och Ullén avskaffade vårdkön. Det var enkelt, likväl var det en kulturrevolution. Jägarbröderna i Hoting utgick ifrån att svenskar var helt normala människor, som inte springer till doktorn i onödan. En så djärv tanke är det inte många som vågat tänka tidigare, i alla fall inte inom landstingen.

Jag måste bekänna att jag inte visste förrän jag kom till Jämtland att enligt landstingsdoktrinen är svenskens inställning till vården densamma som till kröken: om den blir lättillgänglig kommer vi att hälla i oss så mycket det någonsin går. Men när man talat med norrländska läkare (och läst den utmärkta antologin ”Den sjuka vården”) inser man varför sjukhusentréerna bär sådan likhet med Systemets: de är byggda för avtändande väntan. Köandet är inritat i arkitekturen.

”Sjukvården är extremt förmyndaraktig. Man betror inte folk om att själva kunna ringa när de behöver”, berättar en läkare i Söråker utanför Härnösand. Han hävdar att sjukvården avsiktligt bygger skrankor för patienten, i rädsla för att han eller hon eljest hugger för sig utan måtta. En annan läkare föreslår att jag testar själv, till exempel på hälsocentralen i Östersund.

Jag infinner mig under mottagningstiden. Det är helt öde, så när som på en receptionist.

”Jag har fått en konstig blemma”, säger jag. ”Kan vara hudcancer. Bäst någon tittar på den.”

”Vi bokar inga tider här. Du får gå ut och ringa.”

”Men det är ju mottagningstid?”

”Vi har bara telefonbokning. Du får gå ut och ringa.”

”Men jag har ju tagit mig ända hit”, vädjar jag, ”med min blemma. Jag har ingen telefon. Kan ingen kasta en blick på eländet?”

”Du får gå ut och ringa”, säger hon och ser riktigt generad ut. Nej, hon vet inte vem som bestämt den regeln, ingen har frågat om hennes åsikt. Men det är hon, inte de som barrikaderat sig där inne, som ska hantera medborgarens vrede. Och den är inte liten, förstår man av insändare i lokaltidningen. Hur står hon ut? Hon rycker uppgivet på axlarna. Jag går tillbaka till hotellet och slår upp statistiken: det finns 151 assistenter i den jämtländska sjukvården och de är i genomsnitt sjukskrivna nästan två månader om året. Tre gånger oftare än en ambulansförare, tio gånger oftare än en genomsnittlig tysk. Kan det vara ett spår?

Hans Boberg och Mats Ullén, jägarna i Hoting, trotsade som sagt tankefiguren om medborgaren som sjukvårdsnarkoman. ”Vi tog själva hand om telefonen. En sjuksyster kan inte avgöra om patienten behöver läkare eller bara en värktablett. Så för säkerhets skull skickar hon de flesta till mig. Det är så köerna blir till.”

Och när ryktet spreds att en vanlig svensk, som varken är minister, ombudsman eller direktör, fick lov att tala med en Doktor blev växeln blockerad. Och det skrevs arga insändare om aningslösa läkare som slösar dyrbar tid och det krävdes krafttag av landstinget. Boberg och Ullén blev en aning nervösa, erkänner de, men beslöt att vänta ut drevet. Det pågick i två månader. Sedan tystnade telefonerna. ”När folk förstod att de kunde nå en läkare när som helst blev de lugna och slutade ringa”, säger Boberg.

Det finns ett fåtal liknande exempel: Söråker utanför Härnösand, Järpen, Åre, Jokkmokk. Fenomenet har fått ett namn: trygghetsparadoxen. Staffan Salmonsson i Söråker förklarar hur den ser ut: ”När Kalle Nilsson känner sig ruggig, ringer, kommer fram och får beskedet att han är välkommen nästa dag blir han perplex, ”Men inte behöver jag komma redan i morgon”, och så hörs han kanske inte av mera. Kanske blev han frisk? Kanske behövde han bara veta att någon svarar på anrop?

I Järpen träffar jag Alf Lerner, som inte heller har några köer till sina tre mottagningar. Han tror att köerna är ett psykologiskt, lika mycket som ett medicinskt fenomen. Ju längre köer desto längre köer. Det är 300 som väntar på höftledsoperation, men när ortopeden ringer köpatienten och föreslår en operation i juni får han till svar att det var olämpligt, då ska patienten ha semester. Visst, säger ortopeden, då säger vi september. Nej, då är det älgjakt. Oktober? Älgjakt. November kanske? Det finns nog några älgar kvar. Nej, december var inte bra, då är det för halkigt för kryckor och jul, man vill hälsa på barnen i söder. ”I januari-mars brukar det går bra, men det övriga året är det mycket som stör”, skrattar Lerner.

Vad är det han berättar? ”Att när folk vet att det är tre års kö ställer de sig i den för säkerhets skull, fast deras plåga inte är akut. De har räknat ut att de hinner bli riktigt dåliga när det blir deras tur.”

”Där jag växte upp”, säger jag till Lerner, ”ställde vi oss i alla köer utan att fråga vad som gavs, eftersom det rådde brist på allt, från ordböcker till toapapper”. ”Ja”, säger Lerner, ”det är nog samma syndrom.”

Jag glömde att berätta om Hans Bobergs stora ilska, den som fick honom att nästan säga upp sig ifrån sitt älskade Hoting och bli läkarnomad. Det var inte att direktörerna på landstinget i Östersund, som upptäckte att han avskaffat köerna, från tisdag till onsdag dirigerade 2 000 nya patienter till honom. Det var att ingen av dessa hundratalet byråkrater nedlät sig till att fråga läkarna i Hoting om de var med på den saken.

MACIEJ ZAREMBA

%d bloggare gillar detta: