Skip to content

Du gamla, du sjuka: 2

Du gamla, du sjuka

2. Arg, besviken, sjukskriven

DN 04 12 05

År 1990 kan man vara sjukskriven för cancer, eller för att bussen inte har kommit. Maciej Zaremba undrar vad som hänt med sjukbegreppet.

REDAKTÖREN på den utländska tidningen ringer tre gånger för att få uppgiften bekräftad. ”Är det verkligen sant att man visste redan i november 2002 att Borlänges poliser skulle bli sjuka i januari?” Ja, svarar jag, det har konstaplarna berättat själva. ”Men det är ju bedrägeri!” ”Kanske i Finland”, hör jag mig själv säga, ”men hos oss kan ´sjuk´ också betyda missnöjd, ett högre stadium av ”arg och besviken”. Det blir tyst en stund. Sedan säger rösten: ” Men ni har väl strejkrätt i Sverige?”

Vi skriver 2004. I televisionen upplyser Försäkringskassan att sjukskriven får endast den vara som verkligen är sjuk. Har jag misslett den utländska tidningen?

Den 23 september 1999 insjuknade samtliga anställda på Tanumshedes vårdcentral. De var missnöjda med läkarbemanningen. I september 1998 blev flygledare plötsligt kollektivt opassliga, 100 flygningar fick ställas in. Enligt fackföreningen hade de ”ledsnat på situationen”. I oktober 1999 insjuknade hastigt 65 lokförare vid SJ (de blev oroliga av talet om företagets eventuella privatisering).

Jag gräver djupare i arkiven. Gällivare, februari 1995. 270 av 300 anställda insjuknar samma dag. ”Klart de är sjuka”, berättar fackföreningen. ”Våra medlemmar har mått dåligt i flera månader, ja, ända sedan det gällande löneavtalet ingicks i april i fjol – men om det är något stort och smittsamt virus eller en psykiskt betingad sjukdom vet vi inte.”

Jag hittar inga tecken på att Försäkringskassan vid något av dessa tillfällen ryckt ut för att kontrollera tillståndet. Eller, för den delen, att något journalist kommit på tanken att inhämta kassans åsikt om saken. Så när nu myndigheten plötsligt hävdar att ”sjuk” är ett tillstånd som behandlas medicinskt, och inget annat, ser det ut som om det var myndigheten som hade bevisbördan.

Falsk sjukskrivning är enligt lag ett fall av ”bedrägeri och annan oredlighet” och kan rent av rendera fängelse. Samtidigt är ”massjukskrivning” en så vedertagen påtryckningsmetod, att det fått ett uppslagsord i Bonniers lexikon. Utlänningar, som upplevt Sverige som ett under av redlighet och bokstavlighet, skakar oförstående på huvudet. Man får försöka förklara att redligheten förblivit oanfrätt: Fackligt opassliga poliser, missnöjda sköterskor, underbetalda flygledare och frustrerade lärare uppfattar sig faktiskt inte som fifflare eftersom för deras del betyder inte sjuk längre samma sak som ill, krank eller malade. Men vad betyder det?

”Jag får väl ringa och sjukskriva mig” säger Berit i en Expressenrubrik där hon står i snålblåsten vid Liljeholmens bussterminal. Bussen är inte där, SL-förarna strejkar, Berit kommer inte till jobbet, så hon ringer sig sjuk. Det är inget märkvärdigt med denna reaktion, framgår av artikeln, som förutsätter att vi till fullo förstår och delar Berits känslor.

Året är 1990, man kan vara sjukskriven på grund av levercancer eller för att bussen inte har kommit. Det intressantaste med denna bild är inte den eventuella fiffelaspekten. Det är att hon, liksom många andra, drar in sjukdom i en situation som över huvud inte har med sjukdom att göra. Det är ju inte helt oskyldigt när medborgaren, om än symboliskt, förvandlar en samhällelig störning till individuell opasslighet.

Enligt schablonen över välfärdens avigsidor har vi här att göra med en trygghetsförgiftad individ som slås av förlamning var gång ”samhället” inte levererar. Och det är onekligen intressant att reportern inte undrar varför Berit, som verkar ung och rask, inte liftar eller rent av vandrar de två kilometerna från Liljeholmen till Årsta. Han, Expressen, allas vår röst, väljer i stället att förenas med henne i – ja, vad ska man kalla det? Hör jag alldeles fel när jag noterar en aggression eller i varje fall stark förebråelse i detta ”Jag får väl sjukskriva mig?”

Som om Berit har gjort sitt bästa, stigit upp extra tidigt, uppfyllt sin del av kontraktet, trots det blivit lämnad i sticket ”ensam och övergiven” står det faktiskt, och nu bestraffar ”samhället” – där buss nummer 130 och sjukhuset där hon arbetar samt försäkringskassan uppenbarligen flutit samman till ett – genom att förklara sig sjuk.

Läsaren må förlåta inslag av övertolkning. Men efter trettio år av säregen svensk sjuklighet finns märkligt nog ingen gedigen forskning kring vad människor menar med ”sjuk”, så det måste vara tillåtet att spekulera. Mest av allt vill man veta hur det började. Och framför allt: vem det var som började.

Att svenskar blev något sjukare än fordom när de fick råd med det är inget märkvärdigt. Åren 1966-67 slopades två av de tre karensdagarna, varpå man noterade en nära fyrtioprocentig ökning av krassligheten. Men ingen av de sjuka hävdade ännu att han var något annat än just förkyld eller illamående. Men sedan fortsatte ohälsan att bre ut sig, för att 1974 passera en magisk gräns: 100 miljoner sjukdagar om året, var tionde statistisk löneslav ständigt sjukskriven, prislapp 14 miljarder kronor.

Redan 1970 blev det debatt. En och annan arbetsgivare försökte säga att det nog blivit för lönsamt att vara sjuk. Men de flesta andra var överens om att det varken varit fiffel eller influensor som gjorde svenskarna så höggradigt opassliga. Hela ökningen berodde på ”psykiska konflikter”, förklarade TCO-läkaren Gunnar Nerell i SvD. Hög frånvaro är en passiv protest mot dåliga arbetsförhållanden eller sociala förhållanden i övrigt, deklarerade LO-utredaren Bo Ohlström. Det var alltså stressen, vantrivseln, löneläget, bossiga chefer, stämpelklockor och trista kolleger som fick folk att ringa in förkylningar och halsont.

Det var förmodligen en ganska riktig analys, understödd av en del enkäter. Det egendomliga är inte att man så självklart förknippade frånvaron med vantrivsel på jobbet. Det märkvärdiga är att nästan alla samhällets stöttepelare fann passiviteten vara en självklar reaktion på vantrivseln – och något som närmast borde uppmuntras. ”Kanske vi var för litet sjuka förr”, föreslår en rubrik i SvD.

Vaddå 10 procent, invänder LO-läkaren Erik Bolinder, ”vem har sagt att det är hög sjukfrånvaro? Som våra arbetsplatser ser ut.” ”Vi måste ha rätt att uppleva vantrivsel som en sjukdom”, förkunnar psykolog Lars Andersson på PA-rådet, under rubriken ”Bra med hög frånvaro”. Året är 1973. ”Acceptabelt att friska sjukskrivs ibland”, utropar DN-rubriken. Varför? Jo, då kan den anställde ”lösa de psykologiska spänningar arbetet har vållat”. Det är LO som talar. I en gememsam rapport med SAF har man funnit att ”sjukdomsbegreppet måste vidgas” till att omfatta – ja, vad? De säger det inte helt klart. Men ja g tycker mig höra: sådant som luktar konflikt.

Ja, så gick det till. Samma överhet som nu hotar med försäkringspolis uppmanade oss den gången att ”vidga sjukdomsbegreppet” till att uttrycka passiv protest mot allsköns otrevnad. Det framgår av pressklippen att ”människorna”, som svenskarna kallades på den tiden, till en början inte var riktigt med på den reformen. ”Den tanken tycks, att döma av de intervjuer DN gjort, ännu inte ha någon förankring bland arbetstagarna. Den arbetsmoral som säger att minst hög feber och sängläge är giltigt förfall sitter djupt rotad i oss”, kunde det stå julen 1973.

Trettio år senare är det svenska sjukbegreppet rejält utvidgat. Det är förmodligen unikt i sitt generösa omfång och omfattar åkommor som inga andra folk lider av: ”fibromyalgi”, ”elöverkänslighet” och – varför inte – svekfulla bussar. Kanske är det ett framsteg för medicinen. Somliga hävdar det. Eller är det en sjukdom i den politiska kulturen?

På 60-talet var ännu norrlänningarna friskast i Sverige. De var nog folk ”av hårdare virke”, förklarade DN. Som väntat var de förklenade stockholmarna sjukast. 40 år senare är, som alla vet, förhållandet det omvända. De friskaste svenskarna är de som jäktar i avgasmolnen i city, de krassligaste de som är sig själva en stund vid en tjärn norr om Sundsvall.

Kanske kom det stora genombrottet på 70-talet, i efterbörden av den planerade avfolkningen av Norrland. Det var då som staten – för första gången i stor skala – fann att medborgare som inte kunde få ett arbete där de bodde, eftersom det inte fanns något, skulle behandlas som sjuka. Mellan 1971 och 1991 förtidspensionerades 80 000 friska individer enligt en lag som i försäkringssammanhang jämställde övertalighet med sjukdom. Det var ett smart sätt att frisera arbetslöshetsstatistiken. Och, som historien antyder – en häpnadsväckande brist på social fantasi.

Hur som helst finns en magnifik fråga att besvara: Hur kunde det komma sig att världens kanske mäktigaste och rikaste arbetarrörelse, på höjden av sin makt och med ena foten i regeringskansliet, uppmuntrade sina medlemmar att inför problem på jobbet iklä sig rollen av offer? Gå var och en till sitt sjukläger, i stället för att härskna till som kollektiv?

Jag har inget svar på den frågan, men jag har en misstanke. De åren sjukbegreppet vidgades sjöd det i själva verket av aktivitet på svenska arbetsplatser. Men det var olämpliga och oftast olagliga aktiviteter. Jag avser nu inte bokstavsvänsterns försök att stjälpa kapitalismen utan legitima uppror mot den auktoritära traditionen i arbetslivet, som fackföreningsrörelsen var och förblivit en del av. Det strejkades ymnigt på 70-talet, men det var ”vilda” strejker, som hela den etablerade arbetarrörelsen – från fackklubben i Svapavaara till statsministern i Rosenbad – brännmärkte som oansvarigt bråkmakeri, på gränsen till kommunism. Dessa protester framstod som särskilt upprörande illvilliga eftersom de var så uppseendeväckande onödiga: det fanns ju redan en legitimerad folkrörelse för varje klagomål och besvär.

På 70-talet var Olle Hellström företagsläkare inom industrin. Han hade en del idéer om bättre arbetsställningar och sådant, men det var ingen road av, berättar han. ”Däremot ville man gärna att jag sjukförklarade obehagliga medarbetare. De blev långtidssjukskrivna, sedan pensionerade.”

I dag säger Hellström att varannan av hans patienter i Vansbro ”mår dåligt” utan att det går att ställa en medicinsk diagnos. Så vad lider de av? Doktorn ger mig rådet att konsultera etymologin. Att ”inte må bra”, detta märkliga uttryck som utlänningarna häcklar och som inte går att översätta till något språk, inte ens till norska… Det visar leda till existentiella djup som varken feel, sentir, eller fühlen kan pejla! Att må kommer från fornsvenskans magha, det vill säga mäkta. Att förmå, att kunna, att hava makt.

De patienter som ”inte mår bra”, och vill bli sjukskrivna för utbrändhet eller obestämd värk, säger Hellström, ger ofta uttryck för att det de vill och det de förmår inte längre går ihop. Det kan vara livsambitionen, arbetet, familjen eller moralen eller kanske åldern helt enkelt. Men de vill att läkaren ska ställa en medicinsk diagnos. När vi inte kan uttrycka vad vi har på hjärtat, eller – värre – när vi faktiskt kan verbalisera det men inte blir förstådda, då tar vår kropp över uttrycksmedlen, så förstår jag honom.

Det är mycket mänskligt, säger Hellström, att gå upp i en fysisk smärta för att hålla en mycket mer svårhanterlig, existentiell smärta på avstånd. Men han anser att de läkare som sätter etiketten ”fibromyalgi” på brustna ambitioner och moraliska konflikter – de sviker sina patienter.

I en nyutkommen antologi ”Att vara doktor” berättar samme Hellström hur en ambitiös lärare hamnar i flerårig sjukskrivning. Denna Vera är litet mer engagerad i eleverna än de andra lärarna och introducerar nya pedagogiska metoder. Hon vill veta vad de andra tycker, får inget svar, propsar på svar, börjar uppfattas som tjatig och besvärlig av de andra. ”Människor som blir kritiserade fastän de arbetar så gott de kan försöker inte sällan göra sig av med den person som får dem att tvivla.” Och det gjorde man. Vera blev uppsagd, friden räddad.

Så långt kan man tycka saken bara var obehaglig. Men det abnorma, enligt Hellström, inträffade när läkare, hos vilka Vera sökte för värk, började leta efter ett ”maskinfel” hos henne samt att hon själv, med tiden, helt gick upp i sin reumatism.
Hundra mil därifrån, i Jokkmokk, har distriktsläkaren Markus Beland kommit till en liknande slutsats. För hundra år sedan, säger han, satte man i Wien diagnosen ”hysteri” eller ”neurasteni” på människor (oftast kvinnor) vars känsla av instängdhet inte fick uttryck, eftersom den hotade samhällets självbild. (”Hysteri”, skriver Karin Johannisson i ”Medicinens öga”, ”kanaliserade i sanktionerade former en hel generations trötthet, ångest och osäkerhet.”)

Diagnoserna ”utbrändhet”, ”utmattningsdepression” ”kronisk trötthet”, ”elöverkänslighet” (den senare praktiskt taget okänd utanför Sverige) som står för merparten av alla långtidssjukskrivningarna, sammanfattar enligt Beland liknande symtom som ”hysterin” gjorde den gången. Han ser fler paralleller till sekelskiftets Wien: ”Konflikthanteringen i Sverige kännetecknas av stor försiktighet och strävan efter samförstånd. Hållningen kallas ibland konfliktundvikande eller konflikträdsla. Det löper som en röd tråd genom det sociala, politiska, medicinska och, inte minst, det privata livet. Häri kan, tror jag, en nyckel till förståelse av de beskrivna syndromens omfattning ligga”, skriver Beland i Läkartidningen.

Markus Beland betvivlar inte att när hans patienter säger sig lida av ”stress” så är det stress de upplever. Men ”stress” är inget universiellt begrepp. ”I den svenska kulturen”, skriver Beland, (född och uppvuxen i Tyskland), ”där jämlikhet och samhörighet betonas, upplevs meningsskiljaktigheter och konflikter ofta som starkt obehagliga. Består konflikten över längre tid är det troligt att obehagskänslan utvecklas till patologisk stress”, vilket skulle förklara varför ”de beskrivna syndromen är vanligare i Sverige än i andra länder”.

Om jag förstår Markus Beland rätt sjukskriver han individer som har ett ärende – därför att de har ett ärende… Som dock väcker obehag. Kanske är det för skarpt? Eller för mjukt? Passar inte in i det konfliktmönster som våra organisationer vet att hantera? Beland noterar, inte utan häpnad, att somliga fackföreningar och statliga institutioner är mycket belåtna med de nya diagnoserna. Vi ska möta några av de sjuka i nästa artikel. Tills vidare:

Vi skriver 2004. Partierna krymper, patientföreningar blir större. Astma- och allerigiförbundet har fler medlemmar än SSU. Snart flåsar Svenska ångestsyndromsällskapet vänsterpartiet i nacken. Analyze that.

MACIEJ ZAREMBA
Fotnot: Berit hette i verkligheten något annat.

Markus Belan:
Kultursjukdomar med högt pris.
Läkartidningen 48/2003

Olle Hellström:
Fågel, fisk eller människa. I ”Att vara Doktor”
Brombergs 2004

Karin Johannisson:
Medicinens öga. Norstedts 1990

Göran Rosenberg:
The Crisis of Consensus in Postwar Sweden
(i ”Culture and Crisis” Berghahn Books 2003)

No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: