Skip to content

Du gamla, du sjuka: 3

Du gamla du sjuka

3. Miraklet i Oviken
DN 04 12 09

Varför vårdaren mår illa. ”Det finns inga människor som man kan hunsa lika ostraffat som dem som hanterar sjukdom, beroende och död.” Maciej Zaremba skriver om människor och sopor.

Den som överväger att arbeta i Jämtland bör först studera statistiken. Den berättar att det vådligaste man kan göra i Östersund eller Bräcke är att idka människovård. Nitton procent av alla landstingsanställda var förra året sjuka mer än 30 dagar i rad. Vill man hålla sig frisk i Jämtland bör man ta hand om sopor. Ingen yrkesgrupp tycks så kry i Östersunds kommun som de som släpar på säckar med avfall.

Det finns en standardförklaring till detta märkliga fenomen. Det är mest kvinnor som arbetar inom vården, deras medelålder är hög, resurserna snålt tilltagna och lyften tunga. Plus dubbelarbete och så besparingar, ständiga besparingar som skapar osäkerhet, vantrivsel och stress …

Varför vill jag inte riktigt tro på denna förklaring? Är det för att den faktiskt gör kvinnor – biologiskt tvivelaktiga? Marknaden har redan dragit sina slutsatser: en fyrtioårig kvinna i Jämtland får betala dubbelt så mycket som hennes man för en privat sjukförsäkring. Men om kvinnor är sjukligare av naturen – varför lever de så mycket längre än männen?

Åldringarna i Oviken har inte blivit lättare att lyfta sedan 2001. Hemvårdarna har inte blivit yngre, mindre kvinnliga eller ens flera. Men de är, statistiskt sett, sex gånger friskare i dag än för tre år sedan. Om det inte lät så misstänkt banalt skulle jag säga att de förefaller lyckliga … i varje fall stolta. Och som sagt, osannolikt sunda: Vilken arbetsplats kan stoltsera med 2,8 dagars frånvaro per anställd och år? Eller med att folk inte sjukskriver sig ens när de har feber? (Då byter de i stället dagar med varandra.)

För tre år sedan led de av hela menyn av våra folksjukdomar: depressioner, utbrändhet, värk. Då var de 19 sköterskorna i Oviken i genomsnitt sjuka en månad om året. Sedan hände följande:

Någon yttrade att det inte satt i ryggen utan i huvudet. Att det var en konst att ställa om från muntra Nilsson till sorgsna Karlsson. Att det var egendomligt och förfärligt att behöva gå ifrån en människa som gråter. Att det inte var något dussinyrke att tillfredsställa femton kontaktsvultna pensionärer.

Någon sade att om en huggare fäller snett så ligger han inte sömnlös om natten och undrar hur furan mår. Har någon förresten hört en huggare klaga över att han inte räcker till? Men här kan vi aldrig räcka till, det ligger i sakens natur … Ja, detta arbete kunde visst tära på ryggen, men ännu mera på själen.

De hade kanske vetat det länge, men nu satte de ord på det, de nitton kvinnliga hemvårdarna i Oviken, i Bergs kommun, Jämtlands län. Att deras uppdrag nog var mera högspänt än kommundirektörens. Att det följaktligen skulle organiseras därefter. De skulle arbeta i tre dagar, återhämta sig i tre, endast så kunde de göra sitt bästa. Därutöver skulle de vara flexibla, hoppa in när det behövdes (15 dagar om året) men de skulle helst själva råda över denna flexibilitet.

(Det är en modell uttänkt av en frisör i Lindesberg och det kallas 3-3. Det innebär en rejäl arbetstidsförkortning men verkar ändå gynnsam för arbetsgivarna. Sjukfrånvaron krymper drastiskt och flexibiliteten minskar behovet av vikarier.)

Jag sitter i ett kök i Oviken med Lollo Cogrell, Ann-Kathrine Olofsson och Diana Lindgren, jag hör dem lovprisa sina chefer, ”de litar på att vi kan allting”, och varandra, ”tjugo tjejer på en arbetsplats och inget skitsnack, kan du förstå”, förundra sig över att någon kan tycka synd om folket i hemtjänsten. De är fräcka, roliga, jag rycks med i uppspeltheten … men vad handlar den om? Kunde en enkel reform göra hela skillnaden mellan depression och denna jublande självkänsla?

Innan hemvårdarna fick som de ville fick de utkämpa en strid som kan tyckas bisarr, men som nog var djupt symbolisk. Vårdarna var överens, kommunen var med på saken men fackföreningen vägrade. Ombudsmännen (och kvinnorna) på Kommunal hade drabbats av en misstanke: När nu hemvårdarna fick så mycket fritid skulle de kanske gå på kurs? Knyppling var inget problem, men tänk om de började läsa psykologi?

”Jag ville att de skulle använda fritiden till vila och friskvård”, förklarar ombudskvinnan för mig, ”inte till kompetensutveckling”. Kompetensutveckling skall nämligen alltid, villkorslöst, ske på betald arbetstid. Men i det nya avtalet stod det faktiskt att om vårdarna hade lust, så kunde de använda en del av sin arbetstidsförkortning (216 timmar per år, ”förtroendetid”) till att förkovra sig i yrket. Nej, ingen kunde tvingas. Men själva erbjudandet var nog för att facket skulle säga nej.

Det var så som hemvårdarna i Oviken blev berömda i hela Jämtland. De höll möten, de eggade upp tidningarna, till slut beslöt de att lämna Kommunal. Först då, inför hotet om skandal, gav facket med sig.

”Vi tycker inte att kunskap är tung att bära”, meddelar Lollo Cogrell. ”Men vi fick höra från facket att vi inget begrepp, att vi vart förblindad, att vi sålde oss billigt.”

Kvinnorna i Oviken använde inte ordet, men faktiskt sade de att hemvården var ett intellektuellt arbete. (Att lyssna till deras analyser av äldre jämtars pilskhet, samt hur man bemöter densamma efter dess egenart, var som ett Foucaultseminarium.) Men Kommunal svarade med en reflex som formats under industrialismens storhetstid, som sade att om arbetaren blev engagerad i arbetet skulle han bli utnyttjad.

Men vad kom denna fabriksmoral att betyda i kunskapssamhället, i människovården, och högst konkret i Oviken på våren 2004? Jo, att om hemvårdarnas engagemang inte kunde prissättas så måste det förnekas. För sitt eget bästa skulle de låtsas att deras arbete i princip inte skilde sig från sophämtarnas.

Det var vad hemvårdarna i Oviken hörde från sitt fack. Var det också vad Kommunal velat säga? Jag tror inte det. Man följde nog bara den upptrampade stigen, som här rände rakt in i väggen. Det är hjärtskärande att lyssna till Kommunals ombudsman, som med tjock röst berättar hur missförstådd hon blivit av sina medlemmar. Hon räknar upp principer. Jag hör hur det skorrar. Hon har det verkligen inte lätt.

Det är ett stort steg att bryta fabrikstraditionen och proklamera att ”ansvar” och ”engagemang” i stället för att vara en fälla borde vara ett krav på respekt. Och makt.

”Arbetsmiljön” åberopas ofta som orsak till vantrivsel och ohälsa, men det handlar i regel om att det är 79 centimeter (i stället för 80) mellan toalettstol och vägg eller att tiden inte räcker till. Eller att trappan är för brant, diskbänken för kort … (På de vårdcentraler i Jämtland som inte lyckats behålla någon läkare är i gengäld interiörerna påfallande påkostade och rostfria.)

Chefen för ett servicehem i Jämtland finner det naturligt att var tredje av de långtidssjuka inom vården har en psykiatrisk diagnos. Hon har flera kollegor som varit borta länge – av moraliska skäl.

”Det är nästan bara dementa patienter på hemmet som varken vill äta, tvättas eller klä på sig. Vi är här för att hjälpa, men vad gör vi? Vi tvingar, jag menar … med våld. Efter en tid börjar man undra om man gör det rätta. Men om detta får man inte tala.”

Hennes ansvar känns ofantligt, men hon själv är inte betrodd. Hon får inte anställa den som passar bäst, för minsta sak krävs segdragna beslutsomgångar av en hel pyramid av chefer, som sällan sätter sin fot bland de döende.

Har läsaren tänkt den tanken? Att en Ann-Britt, som är längst ned i vår hierarki, som har fler chefer över sig än de som sopar börsgolvet på Wall Street, varje kväll går hem till sitt med en fråga som våra professorer finner för svår för grundkursen i filosofi?

I Östersund, får jag höra, har man börjat tidsstudera hemtjänsten. Fast omsorgschefen vill inte att jag använder ordet tidsstudier: ”Vi vill bara veta hur lång tid det tar att hjälpa till vid toalettbesök eller matsituation.” Så hur tar man tid utan att mäta den? Omöjligt att veta, omsorgschefen har förbjudit konsultfirman som sköter ”Projekt behovsbemanning” att tala med DN.

Men på byn säger man att nu vet kommunen, så när som på minuten, hur lång tid hemvårdaren Inger tillbringar på toaletten.

Bodil Henriksson-Johanson är en av de 70 000 som i fjol varit sjukskrivna längre än två månader till följd av en psykisk åkomma.

”Diagnosen? Jag minns inte, måste titta i papperen …” Kronisk trötthet? ”Nej, något på ut … utmattningsdepression!”

Parentes: Jag kanske borde ha sagt från början att jag växte upp på ett mentalsjukhus. Patienterna vankade bland rabatterna i sina långa mantlar: de schizofrena ensamma, psykopaterna med var sin vårdare. I 50-talets Polen var de psykiskt sjuka en exklusiv skara som antingen misstog frun för en hatt eller hörde röster. Men från Sovjet kom påtryckningar om att inordna även de feltänkande i tosingarnas skara. Men den ukasen låtsades min far att han aldrig läst. Han var en gammaldags psykiater och sjukhuschef, det var nackskottens tid, och han visste alldeles för mycket om sina patienter. Därför hade han sytt in en lämplig dos cyankalium i rockkragen.

Nej, det senare hör verkligen inte hit. Men vad försöker jag säga på detta sentimentala vis? Att de som insisterar på att gränsen mellan vantrivsel och ”psykisk sjukdom” skall upphävas i regel har en politisk, inte en medicinsk agenda. Att jag kanske är miljöskadad. Det skulle aldrig falla mig in att räkna in Bodil Henrikssons kval i något psykiatriskt sammanhang.

Likväl ingår hon i den statistik som gör Sverige till Europas mest mentalsjuka område. Symtom: sömnlöshet, minnesluckor, koncentrationssvårigheter. Sjukdomshistoria: Hennes uppdrag som chef för omsorgen i Östersunds kommun. Ett uppdrag som betyder: ”Här är ett antal unika liv som håller på att ta slut. Det är mitt ansvar att det skall gå värdigt till. Men för mina chefer är detta bara en teknisk fråga. Varför har jag inte sparat lika mycket som gatukontoret? Jag försöker förklara … De rycker på axlarna: ´Vi hör vad du säger. Men det är inte vår bild.´ ”

”Det finns inga människor som man kan hunsa lika ostraffat som dem som hanterar sjukdom, beroende och död. Kvinnor bygger sin värld kring andra, de lär sig att lystra till behoven och finna på smarta lösningar. Men när de gör det yrkesmässigt räknas det inte för någonting. Efter ett kvarts sekel av emancipationsdebatt ser man ned på dem, litar inte på deras omdöme, betror dem inte med minsta beslut. Jag finner det oerhört upprörande.”

Bodil Henriksson avgick i våras från sin post i protest mot den människosyn som säger att sophantering och människovård kan rationaliseras med samma metoder. Men dessförinnan blev hon alltså långtidssjuk. Humanism – en psykiatrisk diagnos? Hon känner sig skamsen: Hur kan det komma sig att en modern och högutbildad kvinna, som ju faktiskt kunde sätta ord på problemet, blev sjuk i stället? Och flydde?

Sedan början av 90-talet pågår en massflykt från vårdapparaten i Jämtland. Men de vårdare som rymmer tar allt oftare patienterna med sig. 1991 öppnade landets första kooperativa äldrehem i Lövvik. När fyra sköterskor i Hoting skulle öppna det andra mobiliserades den politiska opinionen: här var farlig privatisering och otäckheter på gång. I tre år kämpade de fyra kvinnorna för rätten att själva få bestämma hur de bäst skulle ta hand om sina föräldrar och grannar. I dag är Brismarksgården Jämtlands kanske främsta exportprodukt, som sedan 1995 tagit emot 5 000 studiebesök, från Australien, USA, från Japan …

Är det inte en aning patetiskt? Brismarksgården har en egen kock som låter spisångorna signalera måltiderna, det är möblerat med auktionsgods och påminner mest om ett pensionat för bättre folk i sekelskiftets Davos. Det är som man vill ha det … Men inget av detta hade varit möjligt om det varit kommunalt: då måste det vara standardmöbler, centralkök och så lättstädat att människan verkligen inser att hon mest är i vägen. Och egendomliga, centralstyrda arbetsscheman. Varför?

Ulla-Britt Svensson verkar lättad över att inte längre behöva ställa sig den frågan. ”Många människor vill ge litet extra, men kommunen tar inte vara på den kraften och då bli di liksom instängd”, säger hon och gör en gest mot hjärtat.

Jämtland har riksrekordet i antalet kooperativa vårdinrättningar (22 stycken). Nu sjappar också vårdcentralerna. En uthyrningsläkare som kostar landstinget 60 000 i veckan säger att han gärna tar fast jobb för lägre lön, men bara på villkoret att han slipper ha landstinget som arbetsgivare.

På vårdcentralerna i Åre, Järpen och Hallen skriver personalen, genom sin chef Alf Lerner, att för att kunna ge den bästa vården ”måste vi lösgöra oss från landstingets stelbenthet”.

Ännu en vårdentreprenad? Nej. Alf Lerner tycker inte att vinstintressen har i vården att göra. Flykten från landstinget, menar Lerner, har knappast med pengar att göra. ”Vi vill ha litet tillfredsställelse i jobbet. Arbetsglädjen handlar om korta beslutsvägar.” ”Det är så många pålagor från landstinget”, klagar en sköterska i Järpen. Hon låter som en fransk feodalbonde på 1780-talet. Nej, utan namn, hon är rädd för ”de på Frösön”.

Frösön, det är högkvarteret för Jämtlands läns landsting. Man kunde tycka att i en region med färre invånare än Södermalm på en yta som Belgien och Holland tillsammans skulle sjukvårdsfolket spridas ut över landskapet. Men landstinget föredrar koncentration. Här är det ont om läkare, i gengäld går det dubbelt så många ”strateger” på varje invånare som i Kronoberg. Och de flesta sitter ”på ön”.

Alf Lerner är en sävlig och fåmäld doktor. Han vill egentligen inte tala illa om landstinget. Mening för mening får jag dra ur honom bilden av en förvuxen förvaltning med dimmiga kunskaper om sjukvården men desto fler idéer om hur den måste styras.

Han välkomnar politiska direktiv om vilken sjukvårdsnivå han skall erbjuda, men vill i övrigt ha egen budget och ingen inblandning i verksamheten. (”Intraprenad” kallas den modellen.) Sparar han pengar skall de användas till mera sjukvård, inte mera administration. Han vill inte att Frösön skall bestämma vem som skall göra vad och till vilken lön på hans vårdcentraler. Inte minst av rena hälsoskäl. ”De är de som inte får bestämma över sin vardag som är sjukast.”

Han vill inte avvisa patienter därför att landstinget tvångskommenderat hela vårdcentralen till en kurs i ”medieutbildning” som ingen sköterska bett om. Han förstår inte varför vårdpengar skall försörja en byråkrat som leasar bilar eller centralhandlar utrustning till betydligt högre pris än han själv kan göra. Han undrar varför man städslar militärer som chefer inom sjukvården. ”En chef skall ha samma bakgrund som dem han jobbar med.

Titta på lärare vars chefer inte har lärarkompetens. De har den högsta sjukskrivningen i komm unen.” Han själv vägrar bli chef på heltid, landstinget kräver att han skall vara det.

Nu är vi tillbaka hos sjuktalen. På Lerners tre vårdcentraler, hektiska miljöer som under halva året tar hand om merparten av Sveriges slalomskador, är folk märkvärdigt friska: tolv sjukdagar per anställd och år. På Frösön, bland landstingets ”strateger”, assistenter och handläggare, gäller minst det dubbla.

Låt oss för en gångs skull vara övertydliga: Här är det en av landets sjukare arbetsplatser som påstår sig ha mandat att tala om för en av de friskaste hur man bedriver sjukvård.

En lättköpt poäng? Vi får väl se. Vad är egentligen ett landsting? ”Landstinget”, sade doktor Mats Ullén i Hoting, där detta reportage började, ”landstinget är ett ruttnande träd”.

MACIEJ ZAREMBA

PS. En mängd läsare hör av sig och protesterar mot att jag dels refererat läkaropinionen, dels själv uttryckt tvivel om diagnoserna ”fibromyalgi” och ”elöverkänslighet”. Det är naturligvis omöjligt att ifrågasätta diagnoser utan att förarga. Låt mig bara betona att jag (liksom de läkare jag refererat) inte tvivlar på att de som känner värk också har värk. Det frågan gäller är vad smärtan kan tänkas bero på.

Fotnot: Om 3-3 systemet, som tillämpas hos hemtjänsten i Oviken, kan man läsa mer på http://www.tretre.se

No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: